Mycket av min släkt på min mammas sida kommer ifrån Åre. Jag har tydliga minnesbilder av när jag bestige Åreskutan som barn. Jag ville inte gå den raka vägen upp med de markerade lederna utan skulle ta mina egna vägar som innnebar lite mer klättring och utmaning. Igår tog vi kabinbanan upp och vandrade endast sista biten. Jag och Minou traskade på i förväg (hade faktiskt ingen lust att hålla mammas snigeltempo). Men jag är oerhört glad att hon kom upp för det var nära att hon gav upp.

Jag insåg under vandringen hur underbart det är och att jag verkligen, verkligen njuter. Varför gör jag inte sådana saker oftare? Jag bara älskar det. Stillheten, utsikten, luften, atmosfären, känslan, utmaningen, flåset och bediften attt ha tagit sej till toppen. Jag får flashback till sydamerika när jag var där och vandrade och besteg berg och vulkaner. Snart dags för ännu en långresa kanske.

Har ni inte provat att bestiga nått berg så rekomenderar jag det varmt. Åreskutan är en lätt utmaning för nybörjare men ger endå så mycket upplevelse och fantastiska vyer.

Här kommer lite bilder från vandringen. Hoppas ni får lite mersmak...


Underbar natur under vägen

Långt där nere kommer två eftersläntare..

Tillslut så kommer de flesta till toppen...

Minou och jag på toppen