Igår cyklade jag och Dang down hill. Det vill säga mountainbike nedför berget. Jag har cyklat mountainbike i skogen hemma i våra egna mountainbike spår men då måste man både cykla uppför och nedför. Här tar man enkelt kabinbanan, sittliften eller bergbanan upp och cyklar sen i ilfart nedför. Herrgud vad roligt det är. Men desto äldre man blir desto mer kommer fegheten. Fast det kanske egentligen är kunskapen om vad som kan hända som har utvecklats. Jag försöker tro det iallafall.
Det är ganska dyrt men jag hade bestämt mej innan resan att jag skulle lägga pengar på det. 795 kr för at hyra cykel och skydd. Sen tillkommer liftkortet på över 200 kr.
Men det är klart värt pengarna. Skulle jag bo här uppe skulle en av de första investeringarna bli en riktig downhill bike.

Tre gånger for jag i marken och jag är grymt tacksam över skalet jag hade på knoppen. Utan den hade jag säkert haft en rejäl hjärnskakning och bula. Jag insåg efter lite cyklande att desto saktare jag cyklade (alltså ju fegare jag var) desto svårare var det och desto sämre gick det. Så mitt råd blir att ha rejält med fart men kom ihåg att då blir vurpan också värre.

Svårighetsgraden på nedfarterna följer samma mönster som backarna vid skidåkning. Grön är enklast sen blå, röd och svårast svart nedfart. Jag är lycklig att jag vågade åka i de röda backarna men hade jag haft ännu en dag på mej hade jag nog vågat mej på en svarting också.

Idag är mina handleder ledbrutna och en rejäl lårkaka på höger låret och träningsvärk i rygg och nacke. Annars fit for fight. Imorgon blir det öringfiske här i vildmarken. Ödebygden. Min telefon fungerar bara nödsamtal så därfär är jag onåbar i några dagar till...

Tjingeling!