Minou och jag på fisketur för ett par veckor sedan. Det är så underbart när hon vill gosa och mysa med mej. Att få känna hennes mjuka barnkind emot min och dra in hennes knubbiga doft är livet. Jag få lite panik när jag tänker på att henes bebistid snart är förbi. Tiden går så oerhört snabbt. Hennes utveckling springer iväg och hon lär sej nya saker varje dag.



Snart får jag inte se henne vingla fram med gå vagnen.
Snart är hennes ben inte så där knubbigt bebisaktiga.
Snart kommer hon inte att endast säga dadada och pappapa och titta.
Snart kommer det inte endast vara två små risgryn som tittar fram i underkäken.
Snart täcks hennes huvud inte längre av små spröda kycklingfjun.

För snart springer hon fram på egna ben.
Snart har hennes ben blivit långa och uträtade.
Snart kommer hon prata och berätta historier.
Snart kommer hela munnen vara fylld av vita tänder.
Snart kommer jag att kunna fläta hennes hår på morgonen....

Snart har hon flyttat hemifrån....