Inom ambulansverksamheten fokuseras det ofta väldigt mycket på traumatologi och omhändertagande på skadeplats. Trots att väldigt liten del av vårt arbete är med traumapatienter. Vi arbetar efter ett amerikanskt koncept som heter PHTLS - Prehospital trauma life support. Men på senare tiden har man även fått mer fokus på medicinpatienten som faktiskt är majoriteten av våra patienter.
Personligen tycker jag att medcinpatientern oftast är de mest komplicerade och utmanande för då får man oftast använda alla sina hjärnceller och all sin kunskap för att ta reda på orsaken till patientens symtom och besvär.

Jag åkte på ett larm till en man som krampade och oftast när vi anländer så har kramperna gått över av sej själv. Så var det inte i detta fall utan mannen krampade fortfarande. Jag satte nål och gav patienten muskelavslappnade läkemedel så han slutade krampa. Trots detta vaknade inte patienten vilket de normalt gör fast de är lite förvirrade till en början.
Han klarade inte utav att hålla fria luftvägar själv utan det fck vi hjälpa honom med. Nästan framme vid sjukhuset kräks han rätt ut och min kollega får komma bak och hjälpa mej att få över honom på sidan. Jag får kräk över hela benen.

Jag var hela tiden fundersam vilket som var orsaken till patientens besvär och varför han inte vaknade när han slutat krampa. Men vår största roll är inte att diagnostisera patienten utan att vi ska framförallt behandla symtomen.

Jag trodde med största sannolikhet att orsaken var av cerebral påverkan. Men det visade sej att patienten hade en magblödning och orsaken till kramperna kunde inte förklaras och inte patientens medvetandesänkning heller. Patienten mår idag bra.