Efter att jag fått barn så blev jag ännu mer familjekär. I min egen nya lilla familj såklart. Innan var vi också en liten familj, med Matte, mej och våra två katter. Men efter att Minou kommit så blev familjen nått så mycket mer och speciell. Jag vill göra allt för att hålla ihop familjen. Jag vill att Minou ska växa upp med sin mamma och pappa. Relationer är inte alltid lätta och särskilt inte efter att ett barn har kommit till världen.

Ett par i vår närhet med ett litet barn har precis bestämt sej för att gå isär. Mitt hjärta blöder för det lilla barnet. Självklart kan det många gånger bli bätttre för barnet med skilsmässa om föräldrarna bråkar väldigt mycket. Jag tycker heller inte att man bara ska leva ihop för sitt barns skull men tycker absolut att man ska kämpa betydligt mer innan separationen är ett faktum. Idag verkar det som många bara ger upp i lite motgånger. Förr höll man ihop mer och kanske växte ihop igen eller fann tillbaka till varandra igen efter en motgång.

Om man håller ihop och kämpar eller inte tror jag till dels beror på vilka uppväxt förhållande man själv hade som liten. Kämpade sina egna föräldrar eller är man ärrar utav skilsmässa och uppbrott för ingenting, kanske flera uppbrott under uppväxten?

Min lilla systersons pappa har för en vecka sedan rest tillbaka till sitt hemland Thailand. Hans visum gick ut så han hade inget annat val och kämpar för att snart vara tillbaka i Sverige igen. Men det gör ont i mej att se Mio sakna sin pappa så mycket. Imorse åkte jag hem till dem och Mio sov när jag och Minou kom. Han vaknade utav ljud i köket och det första han tänkte då och sa till sin mamma var, pappa? Han berättade och pekade också var hans pappa brukade sova. Jag hoppas hoppas att han snart är tillbaka hos oss igen...

Minou och min syster med familj