På tisdag den 7 september är det 1 år sedan vår lilla flicka kom till världen. Det är ett år sedan jag plågades i nästan två dygn på BB. Jag blev nybliven mamma. Osäker om framtiden och på allt vad som hade med bebisar att göra. Jag hade knappt hållt i en så liten krabat tidigare.

Det skulle ammas. Börsten var som två stora sprängfyllda meloner som läckte som såll. De första veckorna bävade jag varje gång inför ammningen. Bröstvårtorna var två öppna, variga sår. Jag fick stor användning av all andningsteknik jag lärt mej inför förlossningen. Jag flåsade mej igenom ammningen samtidigt som jag klockade den. Jag stod inte ut med längre än ca 12-15 minuters sugande per börstvårta. Att ha kontroll på tiden gjorde att jag kunde stå ut.

Sen skulle man vakna minst var tredje timma natten igenom. Vara vaken en timma för att amma och sedan försöka bli trött igen för att pressen att hinna sova innan nästa ammning var överhängande.

Blöjor byttes i skenet av mobillampan. Bajs, kiss, bröstmjölk, kräk bredde ut sej som olikfärgade fläckar över lakanet.

Samtidigt skulle man vara en glad och nöjd flickvän och allting skulle vara rosaskimrande lyckligt och sött. Familjen skulle stråla av lycka och var mer sammansvetsade än någonsin. Så var det inte, inte i vår familj iallafall.

Jag mådde mycket dåligt efter min dramatiska och utdragna förlossning. Hade tappat bort mej själv under graviditeten när jag inte hade haft möjlighet att träna och jobba som vanligt. Jag var trött, allt var nytt, annorlunda, roligt men ändå skrämmande.
Jag saknade Matte. Kände mej plötsligt som tredje hjulet. Hans fokus hade plötsligt skiftat från att ligga på mej till en annan person.
Hallå här är jag, jag finns också! Jag kände mej ensam. Jag kände mej ledsen och deprimerad. Jag hade fått en förlossningsdepression.

Ush det var hemskt. Jag kunde gråta för allting. Allt kändes stort, mäktigt och ouppnårligt. Var fanns Jenny? Jag saknade mej själv. Mitt starka, glada spralliga jag.

Ett halvår senare efter några samtal hos en underbar kurator bröjade jag hitta tillbaka till mej själv igen. Jag kom igång med träningen. Rutinerna hemma började ta form. Jag kunde sakta men säker börja njuta av delear av livet igen.

Nu ett år efter Minous födelse känner jag mej mycket stark igen. Gråtattackerna är ett minne blott. Nu passar jag på att njuta av livet. För livet är härligt att leva och det försöker jag nu att göra.
Varje dag!



Första badningen. En vecka gammal.

Första barnvagnsfärden.


Tutten som täckte hela ansiktet..


Nybliven stolt pappa