Man är den man är samtidigt som man formas av omgivningen och andra människor. Jag beundrar människor somvågar vara sej själva och sticka ut från omgivningen.
Jag har kommit på att jag under flera års tid försökt ändra och ändra och ändra på mej själv. Att jag inte kan vara som jag för för då tycker inte andra bra om mej. Självklart är det mycket bra att reflektera över sitt beteende och hur man är och jag tycker det är viktigt att eftersträva att vara en bra människa som kan utvecklas och förändras. Men det ska vara positiva saker för en själv och för andra.

Jag har blivit en mycket bättre människa i många avseenden och jag har förstått mer av vad som är viktigt för mej. Men det har faktiskt gått lite till överdrift. Jag tänker för mycket på det och hämmar min personlighet. I sällskap med vissa personer hämmas jag själv så mycket mer och det tänker jag förska ändra på. Jag är jag och gillar man inte mej så låt bli att umgås med mej då.

Ett exempel är att jag är världens tävlingsmänniska. Jag blir ilsk på mej själv när jag inte preseterar efter min egen kapacitet och jag älskar att få kämpa och pressa mej till det yttersta. Det tar sej i uttryck att jag kan visa min ilska både verbalt och genom hopp och andra små egenheter när jag förlorar.

Under en lång period försökte jag hålla tillbaka bland annat detta med min tävlingsinstinkt. För man ska ju vara så solidarisk och att visa känslor som är lite mer än vad som är "normalt" sticker i andras ögon.

Jag måste dock poängtera att jag inte blir arg på andra utan mest på min egen insats och att jag alltid låter mer ilsk än jag egentligen är för att jag gillar att uttrycka mej. Sen går det över lika fort som det kom. Men jag är oerhört rättvis i alla spel och tävlingar och är stenhård med att regler efterföljs (ja jag vet att alla inte håller med ex min syster, men det var förr när jag var barn som jag gillade att fuska).

Så hädanefter kommer jag fortsätta försöka vara mer mej själv som jag är på riktigt. Jag är trött på att jag ibland försöker vara någon jag inte är och att försöka vara den perfekta människan.

En anledning att jag trivs så bra i Fjugesta i mina gamla hemtrakter är nog för att där känner alla mej som den jag är och jag vet att de tycker om mej för att jag är just jag.

Nu har jag hittat flera undderbara träningsmänniskor som jag känner att jag kan få vara den där riktiga lilla tävlingsidioten för och de vill fortfarande träna ihop med mej. Så varför har jag överhuvudtaget försökt att förändra mej?