Att klara av att hantera sina egna känslor under en extrem räddningssituation har jag nu fått erfara. När man kan relatera till sitt eget liv och sina egna nära så blir det ibland så mycket mer äkta och påtagligt. Som en rejäl käftsmäll förstår man hur skört livet faktiskt är. Ett litet ovakat ögonblick och livet kan för alltid förändras. Under pågående arbete försökte jag låta bli att tänka på annat än det medicinska och fokusera på att genomföra det bästa möjliga räddningsarbetet.

Men för ett ögonblick kom känslorna och verkligheten ikapp. Jag kända tårarna bränna bakom ögonlocken men lika snabbt som känslan infann sej så tvingade jag mej att åter ta kontroll över mitt känsliga jag.

Att arbeta med hysteriska och förtvivlade närstående precis bredvid kan jag lova är en tuff utmaning för psyket. Det gäller att även där att tillfälligt stänga av. Jag gjorde det. Jag tvingade mej till det.

När man sen har lämnat över ansvaret till andra personer och det egna ansvaret passerat så är det lättare att känslorna kommer fram. Tårar kom. Tårar torkades. Normalt brukar jag vara en person som har väldigt lätt till känslor men för första gången kändes det svårt att släppa fram dem, att låta tårarna rinna.
Men när jag fick tankarna till min egen lilla tös så blev det lättare. För jag ville gärna gråta lite. Jag tycker det känns skönt efteråt. Det lättar på trycket. Men framförallt anser jag att jag ger av mina känslor till de drababde i det ögonblicket. Jag har också känslor trots mitt yrkesval.
Jag är också människa.