Vaknar. Ensam hemma. Minou är hos farfar. Matte var ute och festade och sov hos kompis. Jag fryser och borrar ner mej mer i sängen. Klarar ändå inte av att inte kika på klockans siffror på mobilen. 07.00. Men åhh jag har sovmorgon och ska sova djupare och lyckligare än någonsin. Jag ska ha en skön morgon i min ensamhet här hemma. Det är inte skönt. Jag känner kylan från undervåningen omfamna mej kraftigt.

Motvilligt sticker jag ut mina lemmar från täckets varma vrå och drar snabbt på mej mysdressen.
Det är verkligen kallt på nedervåningen. Jag känner direkt hur nässpetsen ändrar temperatur. Termometern visar 9,4 grader. Jag känner att jag automatiskt blir irriterad. Jag som kämpat på så denna vinter och gnällt minimalt på kylan här hemma och nu känner jag att irritationen kommer och jag kan inte hålla tillbaka den.
Tittar in i vardagsrummets vedföråd. Tomt!

Ilsket sätter jag på mej yterligare en tröja och alla yttermundering och beger mej ut till vedbacken. De 200 meterna måste jag pulsa eftersom det inte är skottat en millimeter. Ilskan växer ytterligare.
Två vändor senare ger jag upp och börjar mina tappra försök att få till en brasa. Endast fyra försök senare ser jag de sprakande eldflammorna bereda upp sej i kaminen.
Då är det bara att vakta och ständigt titta på termometern för att se om det ger något resultat.

Jag ringer Matte. Jag är inte överlycklig. Jag hade hoppats på en mysig morgon tillsammans. Första morgonen hemma utan barn. Jag fryser. Jag är trött. Jag är hungrig. Jag har ont av alla blåsor i munnnen. jag känner mej gnällig. Matte är trött och bakfull. Han vill inte bli väckt halv nio på morgonen.

Det blev ingen bra start på min söndasgmorgon. Jag saknar Minou.