När man är liten, ovetande om framtidens annalkande bekymmer ter sig ett barn liv obejktivt sätt ganska lätt och enkelt. Dagens problem kantras mest av att dagiskompisen rycker favoritleksaken ur händerna på en, eller att den där bestämmande morsan absolut vill att man ska bära den instängda, illaluktande regnjackan eller som värst att man absolut måste äta upp maten innan man kan få slicka i sig den där syrliga glasspinnen.

Åren går och liten blir större. Men inte bara barnet blir större, nu är även problemen större. Kajsa är ihop med killen man är kär i och bästa kompisen Renata umgås numera mest med Sofia. Man känner sig ensammast i hela världen. Att ens mamma älskar en över allt annat har man inte en blekaste aning om. Hon är mest pinsam, tjatig och enervrerande. Undra hur det är att kyssa en kille, alltså kyssas på riktigt med tungor och allt?

Några år till förflyter nu är man betydligt äldre men även bekymmren och problemen har fortsatt accelrera i samma takt. Nu när man ska ha allting ordnat för sej. Man ska ha hus, barn och vara gift. Man ska vakna lycklig och åka till sitt jobb där man är fast anställd sedan flera år tillbaka. Pengarna rullar in på kontot varje månad och en gång om året åker den lycklig familjen på solsemester och varje vinter bär det iväg till fjällen. Idyllen, livet, sanningen allt känns som en metafor.

Tillbaka till barndomens navia bubbla. Man ramlade, fick ett skrapsår på ena knät. Grät. Tröstades. Plåster. Detta plåster som man plåstrades om med och allt det onda försvann, VIPS borta!

Nu vill jag plåstra om hela världen. Lika lätt som man själv blev omplåstrad vill jag nu plåstra om kärleken, vännerna, familjen och mej själv.

Jag vill sätta ett plåster på alla jag sårat. Jag vill sätta plåster på tjejen som inte fick vara med och leka i mellanstadiet. Hon som inte var lika häftig som mej och mina häftiga tjejkompisar. Tjejen som hade lite udda kläder och en konstig mamma. Hon får ett plåster av mej.

Jag vill sätta plåster på mina vita underbara katt Sabina. Hon som jag älskade så mycket, som var så liten och skygg men som jag som upptagen och egoistisk tonåring inte hade orka att engagera mej i och skaffa ett hem till när jag själv flyttade till stan. Som istället fick besöka den andra sidan. Jag vill krypa ner i graven efter henne, sätta ett plåster och få henne tillbaka.

Jag vill sätta plåster på de vänner, gamla pojkvänner, skolkamrater, arbetskollegor, familjemedlemmar, okända som kända människor som jag på något sätt genom min existens eller mitt agerande har sårat.

Jag vill sätta ett helt jävla gäng plåster på mej själv, lappa ihop alla trasiga bitar. Assimilera de trasiga bitarna samman till en symbiotisk massa. Sen dra ett stort jädrans plåster runt alltihoppa så att de aldrig glider isär igen. Någonsin.

Det största plåstret vill jag sätta på min pojkvän. Jag vill sätta det på alla små sår, varenda lite blemma eller blånad jag kan hitta. Jag vill plåstra om alla skavanker, orsakade av mej.  Jag vill plåstra om alla skavanker orsakade av andra.
När sedan alla såren är läkta och ärren är blekta vill jag aldrig mer orsaka en endaste skråma till på någon. Någonsin.