Vilket underbart väder det var idag trots att vintern numera börjar bli smärtsam och uttjatad. Jag planerade att ha en mysig eftermiddag med Minou på lekplatsen i statsparken. Jag hämtade henne hos hennes farfar.

Hon började vrålskrika när jag skulle klä på henne ytterkläderna. Hon vrålskrek när jag satte ner henne i bilbarnstolen så jag fick kämpa in i det sista för att få ner henne i den (hon är stark när hon sätter i sin stålfjäderstyrka). Hon vrålskrek hela bilfärden till statsparken. Hon vrålskrek medan jag plockade ut vagnen. Hon vrålskrek hela vagnfärden till lekplatsen. Hon vrålskrek de första 5 minutrarna i lekparken. Sen satt vi och lugnade ner oss en stund innan vi försiktigt kunde börja leka lite.

Hon njöt en stund när hon fick gunga och sen fick hon plötsligt syn på en man som hade långa mörkbruna dreds långt ner över stjärten, mörkt skägg och svarta glasögon. Plötsligt sträcker hon ut armen och pekar på mannen och säger apa. Apa upprepar hon sedan hela tiden medan jag skrattande för mej själv, snabbt bär iväg henne från hörbart avstånd samtidigt som jag innerligt hoppas att han inte hörde vad hon sa...

Efter en stunds lekande börjar hon vrålskrika igen och skriker hela vagnfärden tillbaka till bilen. Hon vrålskriker medan jag plockar in vagnen i bilen. Hon vrålskriker när jag pressar ner henne i bilbarnstolen och den första biten på väg hem innan hon utmattad somnar och hennes mamma njuter av tystnaden...