"Var inte ledsen lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det
och mitt hjärta slutade slå.
Älskade pappa mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så." 

Tårarna rullar ändå var jag bara vara tvungen att publicera denna dikt här. Dikten är en dödsannons för en liten kille vid namn Alfred som gick bort bara 6 dagar gammal. Jag föjde hans livskamp via en blogg innan han slutligen gav upp och tackade för sej och flög till änglahimlen.

 Jag orkar inte alltid blunda för vekligheten även om jag oftare stänger ögonen numera (efter Minous nedkomst). Ibland måste jag bara ryckas med och beröras av tragiska öden och hemskheter.