Man är liten, man är ett barn som ingenting vet om livet. Man lär sej livet genom sin familj och sin omgivning. En individ formas och tar uttryck. Trevande sökande och till en början nyfiken på livet. Ett liv som ter sej spännande och utmanande, ett liv som man har möjlighet att fylla med nästan vad som helst.

För vi svenskfödda barn kommer inåkandes på ett silverfat. Vi kan ta för oss med det mesta av livets goda, om vi väljer att förvalta det väl. Trots eventulella missförhållande i hemmiljön så ska vi barn i Sverige vara skyddade av det socila skyddsnätet. Av socialens klor, lärarnas seeende blickar eller andra vuxna som ska finnas där för oss när det brister hos några. I många fall fångas man upp och hjälps till en bättre värld.

Eller andra som redan från början har en stabil tillvaro och en trygg barndom. Alla barn i Sverige har ändå en möjlighet. En egen möjlighet att skapa sitt eget liv. Vi har fri skolgång. Vi har ett skyddande socialt nätverk så vi inte behöver hamna på gatan (om drogproblematiken glyser med sin frånvaro). Våra universitet är gratis! Vilken fantastisk, unik chans vi alla svenskar erbjuds. Vi kan alla skaffa oss en universitetsutbildning och bli någon. Om man nu blir någon med en "fin" utbildning men låt uttrycket stå för det uttryck som det är.

Vi kan välja och vraka och skriva och plugga och kneta i skolan bäst vi vill eller kan men vi har alla samma chans. Men det är ett val som vi måste göra. Vi måste välja den vägen.

När man står på vuxenlivets pinne och balanserar är det inte alltid lätt att ta de bästa besluten, att göra de klokaste valen eller se till sitt eget bästa. Livet drar i en från alla möjliga håll. Några har styrkan inombords och förvaltar sina val rätt, andra får stöd av samhållet och lyckas. Men de som inte har den egna kraften eller omgivningens stärkande hand. De kanske lättare gör andra val. Medvetet, självvalt eller destruktivt. Jag vet inte orsaken till valen men ändå är det bara att konstatera att jag och mina barndomsvänner har hamnat på olika spår här i livet.
Jag valde denna bana. Är jag lyckligare för det? Det finns ingen som kan avgöra.

En av mina bästa barn och ungdomskompisar valde en annan väg.

När jag slutade att festa lika intensivt så ökade han takten.
När jag fick avsmak för nya och häftigare dorger så hittade han sitt kall.
När jag pluggade på gymnasiet så satt han själv hemma vid datorn eller flöt omkring på stan.
När jag fick mitt första arbete fick han sitt första socialbidrag.
När jag flyttade in till stan och fick egen lägenhet var han kvar i bondhålan och fick en lägenhet betald av socialen.
När jag åkte jorden runt klarade han på sin höjd av att ta sej till konsum.
När jag träffade kärleken i livet satt han fortfarande ensam med bara spriten som sällskap.
När min dotter föddes satt han fortfarande ensam inne i lägenheten med stor rädsla och paranoi för människor.
När jag skrattar och ler så tittar han i marken och stänger munnen för att inte visa sitt tandlösa leende.
När jag fortfarande ser på framtiden så ser jag alla möjligheter att fylla den med vad jag vill. Gör han det också?

Men en sak vet jag. Trots han och mina olika val i livet så tycker jag fortfarande mycket om honom och är glad för de korta stunder som vi fortfarande stöter på varandra i livet. Och även om vi endast ses de här korta stunderna så finns han ofta i min tankar! En gång vänner, alltid vänner i mitt hjärta...