Fundering

Funderar på hur mycket halloumiost jag hunnit sätta i mej hittills denna sommar. Funderar på hur mycket ost jag överhuvudtaget ätit i mitt liv. När började min ostmani? Den har iallafall exploderat storartat. Är det något beroendeframkallande medel i ost?


Alfred

"Var inte ledsen lilla mamma
jag var tvungen att gå.
Den dagen hände det
och mitt hjärta slutade slå.
Älskade pappa mitt liv blev så kort.
Ta hand om varandra när jag flyger bort.
Jag vet att ni gråter
och det finns ingen tröst.
Men lyssna till ert hjärta
och ni kan höra min röst.
Jag finns inte bland er
men jag finns ändå.
Jag hör era böner
och älskar er så.


Tårarna rullar ändå var jag bara vara tvungen att publicera denna dikt här. Dikten är en dödsannons för en liten kille vid namn Alfred som gick bort bara 6 dagar gammal. Jag föjde hans livskamp via en blogg innan han slutligen gav upp och tackade för sej och flög till änglahimlen.

 Jag orkar inte alltid blunda för vekligheten även om jag oftare stänger ögonen numera (efter Minous nedkomst). Ibland måste jag bara ryckas med och beröras av tragiska öden och hemskheter.


Diagnos

Måste man alltid sätta ett ord, en benämning på allting? Måste alltid spaltas in i olika fack för att förstås? Visst jag brukar skoja om att jag har damp för att jag är energisk och har tre miljoner bollar i luften. Men numera verkar det som att alla vill ha en diagnos bekräftad och när de väl får det så upplever de värsta aha effekten och alla deras bitar faller på plats.

Imorse läste jag en intervju med Frank Andersson. Han hade fått diagnosen ADHD och då föll allting på plats enligt honom och han kunde äntligen förstå varför han hade vissa beteenden.
Exempelvis så förstod han nu varför han ibland inte är närvarande i samtal utan är någon helt annastans i sina tankar. Vem katten är inte det? Har man en diagnos för att man inte alltid är 100 procentigt fokuserad.

Han förstod även nu varför han ibland kunde leta efter exempelvis sina solglasögon för att sedan upptäcka att de satt på huvudet. Det är för mej vardagsmat och säkert för övriga befolkningen också...UTAN diagnos.

Han tog även upp att ADHD var orsaken till att han så intensivt gick in i sin idrott. För mej är anledningen till att man frenetiskt ägnar sig åt en viss aktivtet inget mindre än INTRESSE.

Eller så kan man kanske sätta en ADHD diagnos på varende människa i världen så att alla förstår varför vi beteer oss som vi gör...


Inblandad

Hur mycket hemskt kan det finnas i världen, i Sverige, i vår närmiljö. Det verkar aldrig ta slut på elände. På något konstigt sätt så har jag haft en koppling till flera stora hemska händelser de senaste åren.


1. Mitt andra arbetspass på ambulansen fick vi en körning till Arboga. Patienten vi hämtade var Emma, mamman till de två små barnen som blev bragda om livet av den tyska kvinnan. (Jag har Emmas godkännnande att skriva detta)

2. En dotter och hennes mamma blir ihjälstuckna med kniv av mammans pojkvän som tar anabola steroider. Flickan är en av mitt ex bästa kompisars dotter.

3. En serievåldtäcksman härjar i Örebro. Han åker fast och det visar sej att han tränat på samma kampsportcenter som jag och att hans far är en gammal arbetskollega till mej.

4. Eva styckmördas. Mördaren (om han nu blir dömd) är min föredetta datalärare från högstadiet.


Gång på gång sitter jag som bänkad framför datorn och följer den ena tragedin efter den andra. Jag lusläser vartenda inlägg på såväl Na, Aftonbladet som Expressen.

Männsikor som man minst anar visar sej vara fruktansvärda mördare eller våldtäcksmän. Jag kan inte tänka på det för tillslut så blir alla psykopater i mitt huvud. Imorgon kanske man själv är mördad och tidningarna skiver febrilt så pennorna glöder om mitt fall.

Närvaro

”En timme från jobbet
mot ett minne för livet”


Läste precis på aftonbladet där de skriver om en undersökning som har genomförts om vilken av föräldrarna som deltar på sitt barns luciafirande. Endast en av tre pappor deltar på barnets luciatåg. Medans mer än hälften av mammorna är närvarande. Ush jag blir faktiskt lite irriterad på det dåliga engagemanget från färdernas sida. Men jag hoppas mamorna får igen det genom en bättre relation med barnen. Jag visade Matte artikeln och han tyckte också det var dåligt och sa att han kommer sitta bänkad på Minous alla deltagande, uppvisningar och tävlingar under hela hennes uppväxt. Det känns underbart att höra och gör mej glad!


En hjälpande hand

Det finns så många ensamma människor. Jag mår riktigt dålig och blir illa berörd när jag tänker på det. Alla ensamma människor som sitter ensamma hemma i sin lägenhet eller sitt hus. Att det aldrig ringer på telefonen, ingen kommer på besök, ingen frågar hur de mår.

Ta till exempel kvinnan som häromdagen förlorade sin man och jag skulle hjälpa henne kontakta sina anhöriga. Hon hade en son i Göäteborg och en vännina i en stad nära Örebro. Det var allt. Hon hade ingen mer. Sonen och barnbarnet som hon endast träffade några gånger om året och sen en enda vännina. Vad händer om hon mister henne också?
Rummet var fyllt av tomtar. Julen är snart här och helt plötsligt är hon ensam. Jag skulle aldrig klara av det. Jag kan ibland känna mej ensam men jag har hur många bra vänner som helst och en underbar familj.

Jag tycker att vi nu runt jul ska ägna alla ensamma människor en extra tanke och vet ni någon ensam granne eller släkting så hör av er och åk dit med lite fika och ge dem av er tid. För tiden och engagemanget är så mycket mer värt än att skicka en present eller ett avlägset julkort.

På Lucia ska jag Minou och Matte gå runt och lussa bland våra grannar. De två närmaste är inte så ensamma men de är gamla och de vill vi givetvis besöka och ge lite glädje. Sen vill jag besöka en farbror lite längre ner mot samhället som jag vet lever väldigt ensam. Som inte har får besök eller har några nära släktingar.

Det är baksidan av vår svenska kultur. De gamla sätts in på hem och får ett besök av oss anhöriga nån gång då och då. I andra kulturer tar de hand om de gamla och vårdar dem hemma in i det sista. Jag vet att det inte alltid är fullt möjligt i dagens samhälle att ta hand om sina gamla men det borde inte vara som det är idag.

Jag besöker min farmor minst en gång i veckan och har tät telefonkontakt med henne. Jag vet att hon uppskattar våra besök och mina samtal oerhört mycket. Fast det gör jag med. Min farmor är den bästa jag vet. Hon ska aldrig få sitta ensam på ett ålderdomshem. Hamnar hon där ska jag hälsa på henne nästan jämt och hämta hem henne så ofta jag kan.

Man kan inte hjälpa alla men alla kan hjälpa någon...

Fri som en fågel


Kommunicera mera

Det tar mycket energi och kraft att gå runt och vara arg och irreterad. Missförstånd, att inte bli förstådd eller att förstå andra tar ytterligare energi och skapar stress. för att må bättre och hantera jobbiga situationer kan vi bli bättre på kommunikation, konflikthantering och problemlösning.

RÅD FÖR ÖKAD FÖRSÅELSE OCH BÄTTTRE KOMMUNIKATION: (Det säger inte att jag är någon expert på detta men jag försöker ibland tänka på delar av dess bitar och borde bli bättre på flera av dem).

Vara ärlig, rak och tydlig i kommunikationen.
Skrik inte.
Tänk att kroppspråket förmedlar vad du tänker och känner.
Kalla inte vraandra massa saker (som man sedan kanske ångrar).
Välj dina ord.
Argumentering vinner ingen på.
Håll dej till fakta. Blanda inte in tidigare konflikter i pågående samtal.
Lyssna aktivt. Låt den andre komma till tals och respektera dennes åsikter.
Utöva ingen pajkastning med anklagelser, påhopp och förnedring.
Ställ gärna frågor om du är osäker på vad den andre menar.
Ta en paus. Gör något annat, hämta energi och ta upp dikussionen igen när ni fått lite distans.
Våga prata om det som är känsligt och svårt.
Ilska löser inga problem, du låser dej bara och får svårt att klara samtal.
Fokusera på lösningar.
Kommunicera mera.
Älta inte. Lös problemet och gå vidare.
Lär av varandras uppfattningar.
Lär av situationen för att minimera eller undvika framtida konflikter.
Sök upp en tredje part om låsningarna blir för svåra.
Ge inte upp!


Saknad

Nu när jag är utan mitt lilla barn två dygn i sträck är saknaden enorm. Att man kan sakna en sån liten person så extremt mycket. Jag försöker att inte tänka för mycket på henne för då fylls ögonen med tårar. Jag fick tillfälle att pussa på henne fem minuter tidigare idag och då var det svårt att hålla tillbaka tårarna.
När jag sen tänjker tanken på att jag i framtiden måste lämne henne på dagis får jag nästan panik. Lämna bort mitt barn så många timmar flera gånger i veckan. Inte har jag skaffat ett barn för att jag vill lämna bort henne. Hur klarar mammor och pappor av längtan efter sina barn?

Eller en annan sak som jag ibland funderar på. Hur kan man inte sakna och vilja var med sitt barn så mycket som möjligt. Är det fel på de personerna? Allvarligt, ibland tänker jag att de måste ha en hjärnskada eller nått.
Jag har hört så många historier de senaste veckorna om föräldrar som inte är intresserade av sitt/sina barn. Historier om pappor som inte tycker om att leka med sina barn, som tycker det är jobbigt att gå till lekparken med sin lilla son. Som inte njuter av att se barnet ha roligt och springa omkring.
Själv kan jag sitta i timtal och bara studera min dotter. Jag har svårt att inte pussa och krama på henne exakt hela tiden.

En släkting till mej fick i 20 års åldern en dotter med en tjej. Mamman vill inte veta av flickan Hon har dessutom snart fyra barn till som socialen har varit involverad i gånger flera. Pappan klarar inte av att ta hand om dottern då han inte är kapabel till det av olika anledningar. Istället har den 7 åriga flickan bott hos sin farmor och hennes pojkvän sen hon var 1,5 år. Dessutom har pappan en ny dotter ihop med en annan tjej. Den flickan har han inte heller vårdnaden om.

På jobbet stöter jag också på tragiska barnöden. Många handlar om misär med alkohol och droger. När jag nu sitter och skriver kom jag att tänka på Michel Jacksson och hans låt We are the World. Den är fantastisk fin tycker jag.

There comes a time
When we head a certain call
When the world must come together as one
There are people dying
And it's time to lend a hand to life
The greatest gift of all

We can't go on
Pretneding day by day
That someone, somewhere will soon make a change
We are all a part of
God's great big family
And the truth, you know love is all we need

We are the world
We are the children
We are the ones who make a brighter day
So let's start giving
There's a choice we're making
We're saving our own lives
It's true we'll make a better day
Just you and me

Send them your heart
So they'll know that someone cares
And their lives will be stronger and free
As God has shown us by turning stone to bread
So we all must lend a helping hand

We are the world
We are the children
We are the ones who make a brighter day
So let's start giving
There's a choice we're making
We're saving our own lives
It's true we'll make a better day
Just you and me

When you're down and out
There seems no hope at all
But if you just believe
There's no way we can fall
Well, well, well, well, let us realize
That a change will only come
When we stand together as one

We are the world
We are the children
We are the ones who make a brighter day
So let's start giving
There's a choice we're making
We're saving our own lives
It's true we'll make a better day
Just you and me


Förståelse

Jag blir så trött på eller egentligen ledsen när människor anser sej veta hur jag känner och tycker. Även om jag har förklarat så finns ingen förståelse utan mina tankar och känslor ändras utinfrån vad andra tycker eller tror att jag känner. Förklarar jag så är det ingen som lyssnar eller försöker förstå mej.
Varför kan jag inte bara få ha mina egna tankar, känslor och funderingar precis som de är och upplevs av mej utan att nån ska sätta sin egen förstålese/tolkning på dem....???


Låt andra ha "rätt" för det mesta

En av de viktigaste frågorna man kan ställa till sej själv är: "Vill jag ha "rätt"- eller vill jag vara lycklig?" Många gånger utesluter det ena det andra.

Det kräver ofta oerhörda mängder mental energi att ha rätt och försvara sin position. Behovet av att ha rätt eller att någon annan har fel - får motpartern att bli defensiv och sätter press på en själv att fortsätta att försvara sin position. Ändå ägnar många av oss (jag också) mycket tid och energi åt att försöka visa (eller påpeka) att vi har rätt - och/eller att andra har fel.

Många människor tycks tro, medvetet eller omedvetet, att det är deras uppgift att visa för andra att deras åsikter, påståenden eller synpunkter är inkorrekta och att personerna de rättar uppskattar det eller åtminstone lär sej något. Det är fel!

Tänk efter. Har du någonsin blivit rättad av någon och sagt till honom eller henne: "Tack för att du visade mej att jag hade fel och du har rätt. Nu förstår jag det. Du är fantastisk!"
Eller har någon som du känner någonsin tackat dej (eller hållit med dej) när du har rättat dem eller framhävt dej själv på deras bekostnad? Givetvis inte.

Sanningen är att vi alla avskyr att bli rättade. Vi vill att våra åsikter ska respekteras och förstås av andra. Att bli hörd är något av det som människohjärtat åtrår mest. De som lär sej att lyssna blir älskade och respekterade. De som har för vana att rätta andra sprider ofta förbittring omkring sej och undviks.

Det handlar inte om att det aldrig är lämpligt att ha rätt - ibland måste man eller vill man ha rätt. Kanske har man vissa filosofiska principer som man inte vill rucka på. Om man tex hör en rasistisk kommentar kan det kännas viktigt att säga sin mening. Men för det mesta är det bara egot som sticker upp och förstör ett i övrigt fridfullt möte.

En underbar, innerlig metod att bli mer fridfull och kärleksfull är att träna på att låta andra glädja sej åt att ha rätt - att ge dem den tillfredsställelsen. Sluta att rätta andra.

Det kan vara mycket svårt att bryta den här vanan, men det är värt all möda. När någon säger "Jag tycker det är viktigt att..." behöver du inte falla in och säga "Nej det är viktigare att..." eller någon av de andra hundratals övriga formerna av samtalsredigering.

Låt helt enkelt dennes uppfattning råda. Människorna i din omgivning kommer bli mindre defensiva och mer kärleksfulla. De kommer att sätta sörre värde på dej än du kunde ha drömt om var möjligt, även om de direkt inte vet varför. Du kommer att upptäcka glädjen i att delta i och bevittna andra människors lycka, vilket är en långt större belöning än en strid mellan egon. Du behöver inte offra dina djupaste liggande filosofiska ståndpunkter eller åsikter, men låt från och med idag andra ha "rätt" för det mesta...!

Richard Carlson, Hetsa inte upp dig över småsaker.


Misshandel

En av mina arbetskollegor som är i min ålder ringde mej i förrgår. Han berättade att han varit ute på en promenad på natten. En kille med utlänsk härkomst kom fram till honom och sa att han ville ha hans plånbok eller mobiltelefon. Plötsligt känner min kompis hur han får ett slag i nacken och sen minns han inte så mycket mer. Han blir misshandlad, sparkad och slagen. Förbipasserande hittar honom och ringer ambulans och ytterligare några kollegor får komma och hämta honom. Antar att de blev lite ställda över att behöva hämta en arbetskollega.

Min kompis blir inlagd på intensivvårdsavdelningen över natten med misstänkt hjärnskada. Men mår som tur var bra nu och klarade sej med en kraftig hjärnskakning och ömmande kropp.

Jag tycker det är riktigt läskigt hur världen och samhället håller på att förändras. Man kan inte vara trygg i sin egen stad. Det är omöjlight att ta en promenad ensam på kvällen/natten utan att behöva vara rädd för att blir överfallen, misshandlad, rånad eller våldtagen.
Jag blir mer och mer paranoid när jag är ute och går ensam sent på kvällen och misstänker varenda människa för att vara våldtäktsman. Nu när jag bor på landet så händer det inte så ofta och jag försöker i det längsta att undvika att gå ensam. Men ibland måste man och jag tycker det är för jävligt att man inte ska kunna göra det och samtidigt känna sej trygg.
Det som känns tragiskt och jobbigt är att jag vet att det inte kommer att bli bättre i framtiden och när Minou är tonåring så kommer det säkert att vara ännu farligare.


Att bli gammal

Jag får ont i magen, blir, arg frustrerad, förbannad och oerhört ledsen. Det när jag hör, läser om elller själv upplever hur våra pensionärer behandlas på ålderdomshemmen. Jag har precis läst en artikel på aftonbladet där Agda 92 beskriver hennes vardag och hur den förändras för henne under sommarmånaderna när vikarier kommer till hjälp istället för den ordinarie personalen. Jag blir rädd...

Tänk om jag hade fått möjlighet att duscha efter det. Men dusch blir det bara varannan vecka nu på sommaren. De säger att det tar för lång tid, så de samlar ihop tid och då får duschen ta 10 minuter.

Hur kan man behandla människor på detta sätt? Jag kan inte som medmänniska i samhället begripa detta överhuvudtaget. Hur kan man inte vilja göra ett bra jobb och hjälpa de människor som är utsatta för ens vård och händer.
Hur kan man bara stressa förbi de äldre för att själv kunna få 10 minuters längre fikarast?

Jag är ledsen. Oerhört ledsen eftersom jag vet att jag inte kan hjälpa alla pensionärer i vårat land. Jag skulle vilja. Jag vill det verkligen. Jag vill att de ska få en god omvårdnad, god mat, en rik fritid, samhörighet, engegemang, känna sej betydelsefulla och älskade. Men hur många gör det?

Jag gjorde mitt första anmälningsfall för någon vecka sedan på jobbet. Det gällde en förvirrad liten farbror som bodde på ett hem. Han var kronisk kateterbärare men hade själv dragit ut sin kateter. Det hade blött jättemycket. Efter det kunde han inte kissa (på sjukhuset observerar vi patienter som blir av med sin kateter och de bör kissa inom 4 timmar annars sätts åtgärder in) Inga försök till att sätta ny kateter gjordes. Dettta skedde på en onsdag. På fredagen var hans dotter där. Han upplevdes som mindre kontaktbar och mer förvirrad. Han klagade över buksmärtor. Han hade fortfarande inte kissat (2 dygn). Sjuksköterska kontaktas via telefon av vårdpersonal efter påtryckningar av anhöriga. Men sjuksköterskan kommer ej och tittar till patienten utan ordinerar att de ska ge honom alvedon och avvvakta. 
På söndagen är dottern där igen. Nu är farbrorn ännu mer medvetande förändrad och har starka smärtor från buken. Men han har kissat lite i en blöja så därför anser personalen inte att några åtgärder behövs. Han är varm och anhöriga vill att de ska ta en temp. Men det kan inte personalen göra efter som han har så ont i magen och då kunde de tydligen inte ta en rektal temp????

På kvällen 23.00 får jag ett larm (Det är dotterns som själv ringer tillslut). Jag kommer ut till denna farbror som ligger och skriker i högan sky av buksmärta. Det är fruktansvärt att se. Han har inte kissat på 4,5 dygn och personalen står som fågelholkar helt handfallna.

Väl på akuten sätts omedelbart en ny kateter. Farbrorn töms på 2,5 liter urin. Buksmärtan avtar. Han förflyttas till avdelning och går ett par dagar senare hem igen. Vad hade kunnat hända då? Jo blåsan kan brista och bakterier läcka ut i buken vilka kan orksaka en blodförgiftning vilket kan leda till döden. Eller prova själva att inte kissa på 4,5 dygn vilket jag tycker all personal som hade hand om honom borde göra....

Jag älskar min 87 åriga farmor och det berättar jag för henne ofta. När hon ringer och gråter för att hon håller på att förlora synen också (hon hör redan väldigt dåligt), då säger jag till henne att jag inte kan eller vill leva utan henne och att jag hellre har en blind och döv farmor än ingen farmor alls....


Dödshjälp?

Det har varit stora diskussioner om en kvinna som skickade ett brev till socialstyrelsen. Brevet kom från en kvinna som vårdas i respirator sedan många år. Hon vill att den ska stängas av, men att hon ska vara sövd när det sker. Frågan som ställts är om det här allt för mycket liknar aktiv dödshjälp, något som inte är tillåtet i Sverige?

Min "man" kom till mej och sa att nu är det okej med aktiv dödshjälp i Sverige därför att denna kvinna hade fått rätt att stänga av respiratorn.
Men jag sa till honom att det absolut inte är aktiv dödshjälp eftersom vi i Sverige har som patient rätt att avbryta sin behandling när man vill. (Förutsättningen är att han eller hon förstår den information som läkarna ger och konsekvensen av sitt beslut).
Vården är även skyldig att erbjuda en döende patient smärtlindrande och ångestdämpande behandling, enligt Socialstyrelsen.
Ta exempelvis en cancerpatient, de har rätt att välja om de vill ha sin cellgiftbehandling eller ej. I de fallen blir det aldrig diskussioner och patienten skulle aldrig tvingas att genomgå behandlingen mot sin vilja.

Varför ska då denna kvinna tvingas ta emot respiratorbehandling om hon nu inte vill det? Att det ens lyfts upp till diskussion och måste beslutas är för mej en gåta.


RSS 2.0