Gott nytt år alla glada människor! Jag sitter här på jobbet och skriver lite mellan körningarna. Lite marängsviss har vi hunnit få ner. Ett antal överberusade personer har redan omhändertagits. Jag gissar att det kommer hinna bli några fler under natten. Så ta det lugnt gott folk!


GOTT NYTT ÅR!

Jag tog häromdagen hand om en patient som hade brutit ena foten. Den pekade 90 grader åt höger. Den var helt av och det var nästan så benpiporna stack ut genom huden. Jag arbetade ihop med en rutinerad och van kollega. Vi smärtlindrade och förberedde med en vaccumkudde som vi skulle stabilisera foten med efter reponeringen. Det sjuka är att patienten inte alls hade nämnvärt ont utan tyckte bara det stack lite i foten ungefär som att den sov.

Min kollega frågade mej om jag ville reponera (dvs dra rätt foten till ett så normalt läge som möjligt) eller om han skulle göra det. Jag tänkte en sekund och sa sedan att jag ville dra rätt foten. Jag har endast reponerat några handleder förut såvisst kändes det lite nervöst.

Så kollegan höll ett stadigt tag om benet och jag drog i foten rakt neråt och sedan i rätt position. Klick sa det och jag både kände och såg hur foten blev rak igen. Åhh vad bra det kändes efteråt att jag hade lyckats bra. Det var verkligen lärorikt att få reponera själv för att få den egna känslan när man drar och får foten till sitt ursprungsläge igen.

Nu blev den dagen fulländad i mitt arbete. För det ger mej verkligen massa när jag får möjlighet att utveckla och öva på mina kunskaper i praktiken.


Härligt!

Igår hade jag besök av två av mina bästa kompisar. Då fick jag denna vackra bukett. Jag tror att den slår alla rekord i att vara vacker för det är nog den finaste buketten jag någonsin har fått. Vita blommor är det nått särskilt med och tulpaner är ju helt underbara. Kombinationen blev underbar!


Min vackra vinterbukett.

Detta nya ständiga problem med att få sova. Ofast vaknar jag av en liten tjejs "ljuva" stämma. Ibland är det katterna eller så är det Matte som ska till jobbet. Matte och jag har lite olika uppfattnigar om hur man gör på morgonen när den ena ska upp och den andra vill sova. Han är ju man och vaknar inte av minsta ljud och har oerhört lätt att somna om igen. Jag vaknar för minsta lilla prassel eller rörelse och måste tvinga mej att försöka sova igen om jag vaknat mer än en gång på morgonen och oftast går det ändå inte.

Han tycker tydligen inte att det är nått probem att snozza 4 gånger från klockan sex eftersom han endast har på vibrationen. Jag vaknar vid första snozzen och vid andra kan jag inte somna igen. När han väl har gått upp så vaknar Minou och det är dags för vällning.
Sen ligger vi och läser och sen vill jag försöka sova en stund igen. Då kommer spöket och trampar omkring i sängen och tar Minous uppmärksamhet. Jag bär ner och stänger in honom i sovrummet. Nytt försök till att sova. Minou snurrar och snurrar och tillslut hör jag hennes andetag bli lite tyngre. Yes hon sover och jag slummrar också till. Krafs krafs nästa katt är igång och står och krafsar på ytterdörren och vill gå ut. Jag fösöker ignorera. Han är envis och forstsätter krafsa och jag försöker schasa iväg honom. Minou vaknar och jag går ner och släpper ut katten. Minou och jag är klarvakna. Vi går upp.

Hur löser ni andra era morgonbestyr när den ena ska upp och den andra vill försöka sova vidare. Mattes lösning är att han sover på soffan men det tycker jag är helt värelöst då jag verkligen tycker om att få sova tillsammans. Och bara vetskapen att få ligga brevid den man älskar är trygg och skön.

GOD morgon!

Jo som jag sagt tidigare så gick Minou så otroligt mycket julklappar och jag tänkte visa ett par favoriter.

Denna tuffa väst är just nu lite för stor men vi hoppas den kommer passa perfekt när det blir lite varmare i vår. Present från Minous faster.


Ibaldn blir jag faktiskt lite imponerad av Matte. Jag har letat och letat efter en snygg vinterjacka till Minou men inte lyckats finna någon. Jag vill inte ha en rosa robynjacka med massa bling bling på. Matte och jag köpte en varsin julklapp till Minou och en gemensam. Denna schyssta jacka hade han hittat på HM till Minou. Tack för att min man har bra smak!


Mysig varm och enkel tröja. Bra med vitt som passar till det mesta. Den fick Minou av sin moster.

Jo faktiskt så är Minou oftast som oftast extremt lätt att hantera. Hon är nästan alltid glad och har lätt för att roa sej själv. Men visst ibland blir även hoilsk och den sensate veckan har hon fått flerahysteriska skrikanfall. De är nästan omöjliga att stoppa och utlöses oftast nör hon är nyvaken eller trött och inte får exakt som hon vill. Idag har hon hunnit med två hysteriska anfall. Jag brukar låta henne få ligga och skrika av sej en stund för då går det oftast lättare att få en uns av kontakt med henne. Hon skriker och skriker och skakar av ilska. Men sen hux flux så är ungen glad och som vanligt igen....
 

Som ni säkert märkt har jag tagt en paus i bloggandet över jul. Jag kände att jag behövde fokusera på andra saker när jag väl var ledig. Men min jul har faktiskt vart riktigt bra. Jag har fått många bra klappar och Minou lika så.
Fast jag mår lite dåligt när jag tänker på denna pakethysteri. Herregud vad många paket ungen fick och vad mycket leksaker hon har, endast ett år gammal.

Matte har redan kört en urrensning från hennes rum men jag tror jag måste göra en till imorgon. En del saker kommer jag plocka bort tillfälligt för att sen plocka fram dem igen när hon tröttnat på några andra leksaker. Vi hade bland annat lnksat köksredskapsleksaker till Minou och det fick hon med råge.

Jag hade köpt en servis och hon fick kastruller från olika håll och plastgrönsaker och frukter och massa andra kökssaker. Det blir så hysteriskt mycket av allting så jag tror hon nästan får svårt att leka med allt. Vilka himla ilandsproblem vi har. Det är så jag skäms.

Innan jag fick barn hade jag väldigt bestämda åsikter bland anant om den frågan. Mitt barn skulle minsann inte ha allting och inte få tusen paket vid födelsedagar eller jul. Nu har jag barn och inser att det  istort sett är omöjligt att stoppa. Men till hennes nästa födesledag ska jag önska mer kläder och fler praktiska saker istället.

Fortsatt god jul till er alla!

Iår fick alla julklappar en inslagning i gammal stil. Jag älskar det fina bruna pappret och de traditionella röda snörena...

En dag kvar. Ibland känner jag mej som det mest förväntasfulla barnet. Jag kan inte rå för att jag tycker det är barnsligt kul med jul. Jovisst jag har många krav och måsten på mej och mycket ska fixas och förberedas.Trots alla måsten så tvingar jag mej att försöka ta det lugnt och inte stressa. Jag försöker njuta av de lugna stunder jag lyckas hitta. Jag struntar tex i att huset inte är pedantiskt städat (vlket jag i normala fall skulle önska när det är jul), jag skjuter upp rullandet av köttbullarna för att jag helt enkelt inte har någon lust och hoppas att lusten och tiden på något mirakulöst sett kommer infinna sej senare under dagen.
Jag håller alla tummar att vi kan fortsätta ha det lugnt och skönt hemma utan ett endaste litet bråk eller tjafs. Ja det är inte alltid det lättaste när det är mycket som snurrar i huvudet och det är miljoner saker att göra. Men peppar peppar ta i trä vi är fortfarande väldigt sams och enade om denna jul.

Julgodiset är fortfarande inte uppätet och jag är mycket förvånad och faktiskt glad över det. När man bor ihop med den största godisråttan på jorden så är det en riktig utmaning att ha kvar en endaste liten chokladbit när väl julaftonen infaller. Paketen är väl inslagna trots att några paket saknades. Eller rättare sagt förpackningen fanns kvar, men innehållet var spårlöst borta. Men jag misstänker starkt att innehållet numera ligger i den stinkande kattlådan efter nån liten lycklig varelse har haft ett rejält kalas.

Tomma julklappar

Jag har hämtat in mina gamla dockkläder från vårt föråd. Minou gick direkt lös i dockklädsbacken. Det ska bli roligt när hon kan leka med dem på riktigt. Nu är alla kläder tvättade och en del behöver nog komma i symaskinens vård innan de kan användas igen.

Jag skäller och träter ofta för att jag tycker att Matte och jag har så lite tid tillsammans. Det är bådas fel eftersom vi är arbetsnarkomaner båda två och har ett rikt fritidsliv. Men igår och idag har vi bara varit hemma på kvällerna. För många är det säkert en självklarhet och en normal vardag men det är det absolut inte för oss. Jag vet att jag saknar det nått oerhört och givetvis är det ibland påfrestande för vår relation. Matte tar inte lika allvarligt på det och tycker att det är väll så som livet är men jag anser att det är viktigt att även vårda relationen trots alla måsten och krav. Jag önskar vi hade mer tid till såna här underbart lugna och avslappnade hemma dagar...

Igår köpte jag för första gången i mitt liv hem en halv färsklax. Den tillagade vi ikväll och jag frilansade lite med kryddning och grillningen. Herregud vad gott allting blev. Fisken kryddade jag med vit och svartpeppar, ingefära, fryst dill och gräslök, flingsalt och lite olivolja. Till det hade vi kokt potats sallad och en kall creme fraiche sås.

Bland det roligaste Minou vet är att få sitta i diskhon och plaska och skvätta vatten. Idag fick hon det till hennes stora förtjusning och hennes mamma bara stod brevid och njöt av att titta på henne...

Årets första julklappar byttes i fredags med Elvira, Tyra och Anna. Tre stycken var lyckligt lottade och fick varsin klapp.


Kan inte riktigt själv ännu....


Ojoj vad söt man kan vara....


Stor nog att öppna själv


Lyckliga paketöppnare som började leka på momangen med de nya leksakerna.

Ja då var jag ostomanen igång igen. I fredags var Anna här och vi lagade trerättersmiddag. Till förätt gjorde vi denna ljuvliga fyllda ostkrustad.

4-6portioner
1/2 cm skica gräddost per person
150-200 gram svamp,gärna färsk och gärna blandad
1 msk finhackad lök
smör till stekning
2 dlgrädde
1 dl creme fraiche
salt och peppar


Gräddaostskivorna på smörpapper i ugn, 225 grader. Passa dem noga och ta ut dem när de är gyllenbruna. Så fort de svalnat så de går att förflytta hängs de med en palett över botten på ett glas. Forma efter hand med hjälp av händerna. Bryn svamp och lök ismörtills allvätska kokat in. Slåöver grädden och koka stormigt tills det blir simmigt. Tillsätt creme fraiche och låt puttra tills stuvningen blir krämig.Krydda.Klicka stuvningen i de torra och stelaostformarna och garnera.


Till middag gjorde vi en....ja vi gjorde även där en ostsås.....:)


3-4 portioner
500 gram fläskfile
1 färskost med vitlök tex boursin
1-2 finhackad vitlök
2 dl creme fraiche
2dl vispgrädde
färsk hackad persilja
salt och peppar
smör till stekning

Skär fläskfilen i 4-5 cm tjocka skivor som snittas på mitten utan att skära igenom. Banka ut dem. Bryn filen i smör. Salta och peppra. Lägg över i annan form. Spara allt stekfett och fräs vitlökshacket i det. Smält i ost och rör i creme fraiche och grädde. Puttra till simmig konsistens och smaka av med ev mer kryddor. Rör ner persiljan.



Vi hade skivad potatis i ugn och en schysst sallad till. Men båda recepten är ur LCHF kokbok så det kan man utesluta om man vill följa deras diet med endast fett och proteiner.

Jag längtar efter två varma kärleksfulla armar som kommer uppsmygande bakom mej. En pust i nacken och en mjuk puss. Att ta steget det första trevande för att få allting bra igen. Jag vill inte alltid vara stark, jag vill inte alltid göra allt bra igen. Jag vill att vi är på lika villkor och vill lika mycket. Jag vill ha det lugnt trygg och skönt. Kommer de starka armarna, känner jag pusten och den mjuka pussen? Jo det gör jag....i mina drömmar. Mina drömmar är mina egna och de kan ingen någonsin ta ifrån mej....

Jag har jobbat mycket i helgen. Jag var sjukt laddad och sugen att jobba. Det är så skönt att ha den känslan. Att jag har i mitt tankesätt att varje nytt möte är unikt. Ibland kan man självklart sucka lite eller vara väldigt trött när man måste gå upp på natten och jobba. Man är inte mer än människa. Även om jag stundvis var extremt trött så hade jag ändå motivationen där hela tiden oavsett hur sjuk eller icke sjuk patienten va.
Under lördag eftermiddag, kväll hade vi många körningar och alla bilar var i rull inklusive beredskapen. Det var riktigt roligt för jag älskar att det ibland är mycket att göra och man håller lågan igång. Så har jag alltid varit oavsett om jag arbetat på en annan avdelning, restaurang eller plockjobb i butik.
Men nu ligger jag och slappar i soffan och tittar på Filip och Fredrik....SKÖNT!

Igår innan jag åkte till träningen lämnade jag ett recept ur en kokbok öppen och sa att Matte gärna fick laga iordning det tills jag kom hem. Men det ville han absolut inte, men när jag kom hem så kände jag ända doften av en ljuvlig gulaschsoppa.



3-4 portioner
400 gram blandfärs
1 stor lök
5 vitlökslyftor
1 msk hel kummin
2 buljongtärningar
1 burk krossade tomater
2 msk tomatpure
1 tsk paprikapulver
1-2 tsk salt
1liter vatten
smör

Ostplättar:
3 dl ost
3 ägg
3 msk majonäs
oregano


Receptet kommer från en kokbok  om LCHF mat (Low carb hgh fat).

Egentligen vet jag inte riktigt vad jag tycker om den matmetoden. Att vi ska undvika kolhydrater och bara äta fett och proteiner. Det ska enligt många vara ett bra sätt att gå ner i vikt och det behovet har ju inte jag men jag hittade ändå flera bra recept i boken som jag kommer prova. De förtydligar också i den att om man är smal och lever ett aktivt liv så har man behov av kolhydrater.

Åhh bland får jag spunk på min katt. Man måste tänka på precis allt för annars är det kört. Matte köpte hem kattsand igår. Ställde in den i tvättstugan. När jag kom ner imorse såg det ut såhär. Både katten och Minou var överlyckliga och trodde det var ett sandbad att leka i....

När jag låg på BB fck jag ett samtal från studievägledaren på universitetet. Jag hade kommit in på en kurs och den hade startat för bara en vecka sedan. Ville jag ha platsen? Nyförlöst och lyckliga tackade jag ja men undrade samtidigt vad har jag nu gett mej in på.
Men några veckor senare stod jag där på universitetet med barnvagnen och en litet knodd. Mina kurskamrater har fått träffa Minou från att hon bara var några veckor gammal tills nu.
Igår var hon med mej igen några timmar. Men hon skötte sej exemplariskt. Somnade i bilen dit. Fortsatte sova vid överflyttning tillvagnen. Sov ca 1,5 timme i vagnen utanför seminariesalen. Vaknade precis när seminariet var färdigt och det var dags för lunch...

Puhh hennes mamma andades ut det hade lyckats ännu en gång. Tack underbara unge!

En glad mamma på väg ifrån universitetet med sin lillhöna...

När jag först steg innanför dörren så kände jag en viss värme komma emot mej. Kylan ute trýckte på och jag längtade in. Men när ytterkläderna hängde på sina galgar och jag tog ett steg in på golvet kände jag ändå den bitande kylan. Det var kallt. Verkligen kallt.

Jag tassade nerför trappan och kikade på termometern. Den visade alldeles för lite. Vi hade bara 12,2 grader hemma. Snabbt på med ytterkläderna igen. Ut i kylan mot vedbacken, lasta på ved, snabba steg tillbaka. Tre vändor senare satt jag framför kaminen med frusna fingrar och kämpade febrilt för att få till en eld.
Matte kom hem och vi upptäckte att värmeluftpumpen nästan frusit ihop. Han sprang i tre timmar med varmvatten ut och in och försökte tina upp den, tina upp de igenfrusta rören. 

Jag försökte underhålla Minou inomhus och värma vatten på spisen. Poff! strömmen gick och spisen fick fnatt och skrek rätt ut. En halvtimma senare har vi lokaliserat vilken propp som gått sönder. Tur att vi handlade nya idag men det behövdes eftersom proppen gick tre gånger igår kväll.

Nu tror jag att Matte har lyckats få lite ordning på värmeluftpumpen. Brasan brinner förfullt och nu tre och en halv timma senare börjar termometern sakta sakta stiga uppåt. 13,8 grader känns nästan för bra!

Så tog jag mej dit tillslut. Dit där jag gång på gång hittat på anledningar att inte åka. 2,5 år sen senaste besöket. Men nu är det gjort för den här gången men jag måste tyvärr dit snart igen. Nu ska den med baske snart bli färdig....Min tatuering.

Fast jag måste erkänna att idag gjorde det inte lika ont som sist, då för 2,5år sedan. Men det är absolut inte skönt och ibland måste jag bita mej i fingrarna för att inte skrika högt. Nu sitter jag här hemma i soffan med värk från vaden som sträcker sej upp emot låret. Tankarna på blodförgiftning har farit genom hudvudet. Jag har redan en uppdiktad plan hur jag ska gå tillväga när symtomen kommer på allvar och vad jag ska säga till både Matte och SOS. Hur jag ska be Matte räkna andnigsfrekvensen och pulsen. Den stigande andningsfrekvensen som är ett av de tidigaste tecknen på blodförgiftning.

Nej nu får jag sluta och vara hypokondrisk och gå och duscha istället och känna smärtan när jag drar bort tejpen från huden.....


Nu är färgläggningen påbörjad

”En timme från jobbet
mot ett minne för livet”

Läste precis på aftonbladet där de skriver om en undersökning som har genomförts om vilken av föräldrarna som deltar på sitt barns luciafirande. Endast en av tre pappor deltar på barnets luciatåg. Medans mer än hälften av mammorna är närvarande. Ush jag blir faktiskt lite irriterad på det dåliga engagemanget från färdernas sida. Men jag hoppas mamorna får igen det genom en bättre relation med barnen. Jag visade Matte artikeln och han tyckte också det var dåligt och sa att han kommer sitta bänkad på Minous alla deltagande, uppvisningar och tävlingar under hela hennes uppväxt. Det känns underbart att höra och gör mej glad!

Traditioner. Jag tycker om traditioner. Det gjorde jag inte när jag var yngre, i tonårern. Då skulle man motsätta sej traditionerna. Men när den antiperioden gick över så började jag älska traditioner. Men det är svårt att hålla fast dem eftersom familjekonstelationer och annat hela tiden förändras. Nu är det hög tid att skapa egna traditioner. Idag infördes en ny tradition för min familj på Lucia. Vi lussade för våra grannar och bjöd dem på lussekatter och papparkaka. Minou satt och mös, påpälsad med luciaklänning och filtar i pulkan. Pepparkakorna låg knapriga i korgen och ljuslyktan lös klart i mörkret.
De var mysigt och vi blev bjudna på varm glögg i luciamörkret....

Jahåja då har jag troligtvis fått en diagnos. HÖFT IMPINGEMENT. Felet beror på min far. Eller rättare sagt på hans gener. Tack pappa:(

Jo det är så att min far går med fötterna som Charlie Chaplin. Den fina egenskapen har jag lyckats ärva.

När jag var liten fick jag alltid höra detta och mådde skitdåligt över det. Därför har jag under 20 års tid tränat att gå med fötterna pekandes framåt. Normalt så kan en person vrida foten inåt ca 45 grader coh utåt ca 45 grader. Jag kan vrida dem inåt 5 grader och utåt 90 grader. Men jag har tvingat dem att peka framåt och det är som att en normal person tvingas att gå med fötterna pekandes inåt. Genom att jag har gått så här i 20 års tid så har jag fått en felvridning i både höfter och knän. Därifrån kommer min smärta och inte från musklerna som jag hela tiden trott.


Detta finns att läsa på internet om mina symtom:

Ljumsksmärta: i många fall orsakade av en kollision mellan lårben och bäcken i samband med fysisk aktivitet (femuroacetabulär impingement = FAI)

Både CAM och PINCER leder till kollision mellan caput/collum femoris och acetabulum framförallt i flexion, inåtrotation samt flexion, abduktion och utåtrotation. Detta innebär att just dessa rörelser blir begränsade (mindre rörlighet) och smärtsamma. Leden blir även allmänt irriterad vilket resulterar i svårdefinierad ljumsksmärta.

Behandling

FAI kan behandlas med artroskopisk kirurgi – höftledsartroskopi.

Operationen utförs i fullnarkos (sövning).

CAM
Vid behandling av CAM pålagringar tittar vi in i leden med hjälp av ett arthroskop via ett drygt centimeter långt snitt i huden och slipar bort pålagringen (osteofyten) och på så vis återställa anatomin och samtidigt återställa normal rörelse förmåga i höftleden.

PINCER
På samma sätt som ovan kan vi slipa bort pålagringen (PINCER) på Acetabulum. Skillnaden är att då denna procedur utförs måste ledhuvudet dras ut några mm ur ledpannan. Detta möjliggörs genom att anlägga ett stäck i benet (specialbord).

Om broskringen (labrum) har skadats eller lossnat eller måste lossas under operationen kan den återfixeras på bäckenet (acetabulum) med hjälp av så kallade suturankare.

Jag brukar fundera på vad som är så roligt med att vara just sjuksköterska. För jag tycker verkligen det är ett stimulerande och givande arbete. Jag tror att det framförallt är mötet med människor som jag uppskattar mest. Att jobba ett pass på ambulansen innebär ett antal unika möten. Jag får träffa så många olika personligheter. Många patienter stöter man på flera gånger.

Jag hämtade nyligen en kvinna som jag hämtat flera gånger tidigare. Hon lider av en psykisk sjukdom och är väldigt sjukhussökande. Ringer inte hon efter ambulansen själv så finner hon ofta anledning att få personalen att göra det åt henne. Även om de inte tycker att hon behöver åka in och kanske inte tar hennes besvär på allvar eftersom det aldrig visar sej vara några när hon sen kommer till sjukhuset. Men man vill ju tro på patienterna och allt de säger och upplever.

Precis som i sagan om vargen och fåraherden. Han ropar att vargen kommer, vargen komme,r men den kommer inte. När den tillslut kommer och han åter ropar att vargen kommer, vargen kommer så är det ingen som tror honom.

Den dagen en sådan patient verkligen blir sjuk och kanske drabbas utav en hjärtinfarkt så är det ingen som tro på dem längre. Givetvis åkte patienten med till sjukhuset för undersökning.
Men det blir i längden ganska resurskrävande och det finns faktiskt inte hur många ambulanser som helst och risken kan ju bli att någon som verkligen behöver en ambulans inte kommer att få en i tid...

Men alla dessa människor som man möter i alla möjliga olika situationer stärker mej som människa och i rollen som sjuksköterska. Även om det ibland är tråkiga och tragiska öden, som att försöka göra återupplivning som inte lyckas och man måste berätta det för de anhöriga, så ger det mej någonting. Jag vill i en sådan situation göra saker och ting så bra och varmt som det bara går. Jag är gärna där och tröstar och ger en kram men även på ett bra sätt ordnar med praktiska göromål omkring situationen.

Självklart snurrar ibland tankarna efter sådanna möten och händelser. Men jag tycker inte det är något fel i att reflektera och tänka på det. Inte så att jag gräver ner mej men att ägna familjen en extra tanke och att själv bli berörd tycker jag är mänskligt.

Och jag är en människa med mycket känslor...

Så här såg det ut idag hemma hos farmor när jag och Minou bakade lussekatter. Jag är förundrad äver hur duktig ett femtonmånaders barn är. Hon hjälpte till att röra, hälla och knåda för fullt. En del slank i i munnen och mycket hamnade på golvet men vad gör väll det....

Herregud vad det har stökats och bakats de två senaste dagarna. I år ska julen bli på riktigt. Jag ska för första gången på många år njuta av julen. Även om jag kommer jobba en del så kommer jag vareviga lediga stund försöka njuta av att julen nalkas. Eftersom jag är ett skilsmässobarn så har julen under många år varit fylld med dåligt samvete. Dåligt samvete gentemot dem jag inte firat julen med. Under fleraårundvek jga julen medvetet. Flera jular frade jag utomlands. Jag har firat jul på Nya Zeeland, i Thailand och i Bolivia. Andra jular har jag frivilligt tagit åt mej jobb. Genom att undvika julen har jag försökt undvika alla konflikter.

Förra året såg jag mycket fram emot julen. Den första julen som en egen liten familj. Minou var bara tre månader och ingen av oss hade riktigt landat ännu efter hennes ankomst. Matte och jag hade ändå från början enats om julens upplägg men sen kom Minous farmor plötsligt in i bilden och ändrade allt. Hon skulle absolut träffa sitt branbarn på julafton och det tvingades ändra alla våra tidigare planer. Bök och stök och bråk och julen blev som den blev.
I år blir det ganska lika men jag har ändå bestämt att jag, Matte och Minou ska vara själva hemma hela morgonen och dagen. Inga besök inga utflykter. Bara vi....

På eftermidagen, kvällen och natten har jag beredskap på jobbet vilket innebär att jag blir inkallad dit vid behov. Det känns faktikst okej för det är lite mysigt att få ta hand om sjuka och behövande just på julafton och göra det så mysigt man kan för dem.


Familjen gör sej redo förpepparkaksbak...

Burkfia



Huset är färdigt!


Det blev även några vanliga pepparkakor med kristyr som hamande i denna fina gamla burk...

En trött mamma ska nu krypa ner i den stora sängen. Fast egentligen skulle jag vilja nattsudda framför datorn men då vet jag att jag kommer efterlikna ett spöke under morgondagen så det är det absolut inte värt....

Mot sängen godnatt alla!

Jag satt och letade på näet häromdagen för att finna en leksaksspis till Minou. Vi tänkte hon skulle få eni julklapp. Jag vill absolut ha en i trä och helst ingen vanlig röd från Brio eftersom Minou har mest rosa och vitt på sitt rum. Sen hittade jag denna gulliga på barnkallarn.se och bestämde mej att en sån skulle hon få. Då börjadejag söka lite på blocket och hittade en exakt likadan där för halva priset, splitterny. Den fanns i Karlstad men säljarna har ofta vägarna förbi Örebro så den levereras nästa vecka. Vilkentur vi hade! För övrigt så finns det mycket annat gulligt på den hemsidan. Dessa saker skulle jag också gärna vilja ha till Minou....

Någon var väldigt trött häromdagen och fast att jag tog ur henne ur bilbarnstolen och släpade in henne genom snön så vaknade hon inte....

Jag har bestämt mej för att trivas i huset. Jag har besämt mej för att december ska bli den bästa månaden iår.  Jag har bestämt mej för att inte ta åt mej eller bli ledsen över andra människors beteende eller tankar. Jag har bestämt mej för att varje dag hela december njuta av livet.

Tre dagar har passerat. Jag har verkligen, verkligen njutit av varje stund varje dag. Jag har njutit av att skotta snö, dammsuga, instruera box, leka med Minou, elda i kaminen, damma, titta på tv.

Vilken skillnad det gör att man verkligen försöker leva i nuet och njuta av det. Att låta bli att tänka på nästa steg och istället bara vara. Jag är normalt extremt dålig på det. Men när jag ger mej in på saker och ting så brukar jag ofta klara av dem. Jag är envis. Den svåraste utmaningen blir att inte ta åt mej när människor i min närhet är arga eller irriterade. Men det är från och men nu inte mitt problem och det drabbar i slutändan mest dem själva. Jag mår iallafall extremt bra och tycker livet är härligt.

Tiden är värdefull och varje dag som man inte tar tillvara kommer aldrig tillbaka. Tid för varandra, för familjen, för sina vänner, för sitt barn kommer aldrig igen och ger man inte av sin egen tid för sina nära så tror jag man i slutändan förlorar väldigt mycket. 

Jag kan inte göra mer än mitt bästa. Jag är bara jag....

Denna supergulliga pjamas kommer från när jag och min syster var små. Jag kommer inte riktigt ihåg vem som hade den men jag kan få upp bilder i huvudet när båda har den på sej. Den är sådär lagom gulligt sliten över det lilla rumppartiet med blöjan.

Dom har gett bort min nalle till Lenas lillebror. När jag frågade min mamma varför, sa hon att jag var för stor! Då skrek jag: "Djävlar tusan", och satte mej i ett hörn och tjurade väldigt länge. Jag längtade efter min björn. Kan dom då inte fatta att man tycker om en vän som funnits där hela livet! Jag blir aldrig mer glad igen.

Brita af Geijerstam

Jag kände sån glädje, jag var upprymd och glad. Jag ville bara få inspiration.