Då var man åter fast i snöets träskmarker igen. Ush jag vill inte hata snön men kan inte låta bli att göra det ändå. Vi bor uppe på ett berg och har liknande sommardäck på bilen. Förutsättningarna för att komma fram till ytterdörren har de senaste timmarna minskat drastiskt. Vi (jag och Minou) åkte till staden imorse och då var väglaget ändå okej. Mer och mer snö ramlade från himlen under dagen och jag började få mina små aningar om vad som skulle kunna ske. Klockan sju efter tandläkarbesök och shopping började färden hemåt. Allt gick bra och vi åkte sakta sakta hemåt genom snöyran. Flera bilar stod efter väggrenarna tomma och övergivna.

Jag höll mina tummar för att resan skulle gå smärtfritt. Vi klarade första backen, första dalen och tog fart upp för sista långa backen, kom runt första kröken, fortsatte uppför backen, svängde runt andra kröken tog med grannens soptunna och stopp...

Jag satt fast, försökte backa, gled närmare grannens tomt, körde fram, bak, gled, snurrade, bak, spann runt, fram, bak....jag gav upp! Jag satt fast!

Matte var inte hemma och jag började planera att bara dumpa bilen där och fly fältet hemåt med matkassar, barn och väskor. Jag kom bara ur bilen förren grannen dök upp och ville hjälpa till. Jag tog alla mina tillbehörigheter och en sovandes tung Minou på armen och pulsade hemåt genom snön. Minou dumpades i sängen och jag begav mej ut igen för att hjälpa grannen hjälpa mej gräva loss bilfan. Loss kom den men inte hem och inte  upp för backen. Nu står den parkerad halvvägs ner i backen på en annan grannes uppfart. Där kan den stå bäst den vill tills nya däck är påsatta. Själv är jag nu in, bort och fastsnöad här på landet. Hör av mej igen framåt vårkanten....