Stora som små drömmar. Jag har alltid drömt mycket. De flesta drömmar ganska banala och hel ouppnåliga. När man var yngre så drömde och fantiserade jag om framtiden. Om hus, barnoch familj. Träffade jag en kille så skapades hela vårt liv tillsammans utstakat framför mej. Även om det kanske inte var en kille jag trodde jags kulle leva livet med. Men det var ändå roligt att drömma oc föreställa sej en framtid med honom. Drömmen blev givetvis inte sann och det var samma fantasi med nästa jag mötte.
Men mest handlade mina drömmar om olika resor till världens alla hörn. De drömmarna var såna som jag faktiskt förverkligade. Inte alla men flera stycken. De drömmarna finns fortfarande kvar och jag älskar att drömma om framtida resemål. Jag har fortfarande en stor dröm kvar som jag fortfarande hoppas på att förverkliga någon gång under mitt liv. Det är drömmen om att åka och arbeta som volontär, med sjukvård i ett fattigt land. Att få hjälpa utsatta och nödställda med förnödenheter och omvårdnad är en stor längtan. Men när några drömmar i livet blir förverkligade. Som drömmen om familj och barn så måsta andra drömmar ställas åt sidan. Kanske inte för evigt men för en längre period.
Får jag en enda liten infallsvinkel eller nått nytt framför mej så skenar mina takar direkt iväg och jag undrar hur det skulle vara att satsa på det där egna företaget, tacka ja till det där jobbet eller åka på den där resan.

Jag älskar även att föreställa mej livet från olika vinlkar och perspektiv. Hur hade mitt liv sett ut om jag hade valt att bosätta mej i Kina, om jag snabbt skaffat fem ungar och odlat all min mat på egen hand, satsade fullhjärtat på min boxningskarriär, blivit en globetrotter som alltid var på resande fot....Det är sånt som jag aldrig får några svar på men som jag fortfarande får ha som drömmar, tankar och funderingar.
Med åren som gått så har drömmarna naturligt förändrats och ibland kan jag komma på att sakna mina gamla drömmar. Jag blir varse om att jag redan har valt en del av mina tonårsdrömmar.

Jag har ibland hört att jag lever i en fantasivärld och drömmer för mycket. Det har inneburit att jag numera håller de flesta av mina drömmar för mej själv. Men drömmara de finns där inom mej och kommer alltid att göra. Utan drömmar så skulle jag dö inombords....

När man är liten, ovetande om framtidens annalkande bekymmer ter sig ett barn liv obejktivt sätt ganska lätt och enkelt. Dagens problem kantras mest av att dagiskompisen rycker favoritleksaken ur händerna på en, eller att den där bestämmande morsan absolut vill att man ska bära den instängda, illaluktande regnjackan eller som värst att man absolut måste äta upp maten innan man kan få slicka i sig den där syrliga glasspinnen.

Åren går och liten blir större. Men inte bara barnet blir större, nu är även problemen större. Kajsa är ihop med killen man är kär i och bästa kompisen Renata umgås numera mest med Sofia. Man känner sig ensammast i hela världen. Att ens mamma älskar en över allt annat har man inte en blekaste aning om. Hon är mest pinsam, tjatig och enervrerande. Undra hur det är att kyssa en kille, alltså kyssas på riktigt med tungor och allt?

Några år till förflyter nu är man betydligt äldre men även bekymmren och problemen har fortsatt accelrera i samma takt. Nu när man ska ha allting ordnat för sej. Man ska ha hus, barn och vara gift. Man ska vakna lycklig och åka till sitt jobb där man är fast anställd sedan flera år tillbaka. Pengarna rullar in på kontot varje månad och en gång om året åker den lycklig familjen på solsemester och varje vinter bär det iväg till fjällen. Idyllen, livet, sanningen allt känns som en metafor.

Tillbaka till barndomens navia bubbla. Man ramlade, fick ett skrapsår på ena knät. Grät. Tröstades. Plåster. Detta plåster som man plåstrades om med och allt det onda försvann, VIPS borta!

Nu vill jag plåstra om hela världen. Lika lätt som man själv blev omplåstrad vill jag nu plåstra om kärleken, vännerna, familjen och mej själv.

Jag vill sätta ett plåster på alla jag sårat. Jag vill sätta plåster på tjejen som inte fick vara med och leka i mellanstadiet. Hon som inte var lika häftig som mej och mina häftiga tjejkompisar. Tjejen som hade lite udda kläder och en konstig mamma. Hon får ett plåster av mej.

Jag vill sätta plåster på mina vita underbara katt Sabina. Hon som jag älskade så mycket, som var så liten och skygg men som jag som upptagen och egoistisk tonåring inte hade orka att engagera mej i och skaffa ett hem till när jag själv flyttade till stan. Som istället fick besöka den andra sidan. Jag vill krypa ner i graven efter henne, sätta ett plåster och få henne tillbaka.

Jag vill sätta plåster på de vänner, gamla pojkvänner, skolkamrater, arbetskollegor, familjemedlemmar, okända som kända människor som jag på något sätt genom min existens eller mitt agerande har sårat.

Jag vill sätta ett helt jävla gäng plåster på mej själv, lappa ihop alla trasiga bitar. Assimilera de trasiga bitarna samman till en symbiotisk massa. Sen dra ett stort jädrans plåster runt alltihoppa så att de aldrig glider isär igen. Någonsin.

Det största plåstret vill jag sätta på min pojkvän. Jag vill sätta det på alla små sår, varenda lite blemma eller blånad jag kan hitta. Jag vill plåstra om alla skavanker, orsakade av mej.  Jag vill plåstra om alla skavanker orsakade av andra.
När sedan alla såren är läkta och ärren är blekta vill jag aldrig mer orsaka en endaste skråma till på någon. Någonsin.

OM FOLK OCH FÅGLAR

Du ser en skadad fågel
Du ger den vatten och
mat som fåglar tycker om
Du gör ett bo på fönsterbrädan
där den kan se himlen
Så låter du den vara
Fönstret står på glänt
Så att den kan lämna dig
Det gör den
Utan tack, utan adjö
Du ser den aldrig mer
Men den flyger!

Idag är en dag och imorgon en annan dag. TACK.

Jag längtar efter två varma kärleksfulla armar som kommer uppsmygande bakom mej. En pust i nacken och en mjuk puss. Att ta steget det första trevande för att få allting bra igen. Jag vill inte alltid vara stark, jag vill inte alltid göra allt bra igen. Jag vill att vi är på lika villkor och vill lika mycket. Jag vill ha det lugnt trygg och skönt. Kommer de starka armarna, känner jag pusten och den mjuka pussen? Jo det gör jag....i mina drömmar. Mina drömmar är mina egna och de kan ingen någonsin ta ifrån mej....

Dom har gett bort min nalle till Lenas lillebror. När jag frågade min mamma varför, sa hon att jag var för stor! Då skrek jag: "Djävlar tusan", och satte mej i ett hörn och tjurade väldigt länge. Jag längtade efter min björn. Kan dom då inte fatta att man tycker om en vän som funnits där hela livet! Jag blir aldrig mer glad igen.

Brita af Geijerstam

Jag kände sån glädje, jag var upprymd och glad. Jag ville bara få inspiration.

Ibland när jag funderar över vilka kolossala konsekvenser småsaker kan få är jag benägen att tänka att det inte finns några småsaker

En ung söt flicka kom cyklande till affären. Hon parkerade cykeln utanför och gick in för att handla.

Medan hon var i affären, så ramlade hennes cykel omkull.

En ung kille som står utanför affären med sina polare, ville vara lite tuff, så när flickan kom ut så ropade han:
-Öhh bruden, cykeln svimmade visst.

Flickan svarade blixtsnabbt:
- Jadu grabben, de skulle du oxå ha gjort om du varit mellan benen på mej i en timme.....

Varje människas liv är en saga som skrivs medan man lever....♥

-Varför är kaniner så många?

-För att de har så roligt.

-Varför har de så roligt?

-För att de är så många.

För att åstadkomma en förändring krävs en förändring

Denna dikt är sorgligt vacker och den vill jag ha på min begravning den dagen jag kolavippar.

Så slet jag vingarna av fågeln och sade
- Flyg då!
Bedjande såg den på mig och sa
- Inte flyga men jag kan sjunga för dig!
Ännu mer förbittrad slängde jag fåglen i väggen och skrek
- Sjung då!
Bedjande såg den på mig och sa
- Inte sjunga men jag kan dö för dig!

Jag älskar citat och ordspråk. Ända sen jag var ung tonåring har jag ofta läst enkla dikter och ordspråk. Jag tror att det är en konst att lära sej leva livet i nuet. Det är lätt att alltid tänka på det som har varit eller drömma om framtiden. Men att finnas här och nu och njuta av stunden är svårt. Men jag försöker uppskatta livet och tänka på allt roligt som finns att göra. Att vakna på morgonen och ligga kvar i sängen med sitt barn, att tillsammasn med sin älskling grilla i skymningen, att riktigt köra slut på sej själv under ett träningspass, att sitta på en speedway match och känna metanoldoften i näsan, att få ett varmt leende tillbaka av en sjuk patient som man hjälpt, att  att att att. Ja det går att fortsätta hur länge som helst, så försök att uppskatta de små sakerna i vardagen för det är de som är ditt liv....


Lev i nuet för det är det enda ögonblick du har.

Det bästa sättet att spara tid är att använda den.

Ta vara på ditt liv för nu är det din stund på jorden.