Jag brukar fundera på vad som är så roligt med att vara just sjuksköterska. För jag tycker verkligen det är ett stimulerande och givande arbete. Jag tror att det framförallt är mötet med människor som jag uppskattar mest. Att jobba ett pass på ambulansen innebär ett antal unika möten. Jag får träffa så många olika personligheter. Många patienter stöter man på flera gånger.

Jag hämtade nyligen en kvinna som jag hämtat flera gånger tidigare. Hon lider av en psykisk sjukdom och är väldigt sjukhussökande. Ringer inte hon efter ambulansen själv så finner hon ofta anledning att få personalen att göra det åt henne. Även om de inte tycker att hon behöver åka in och kanske inte tar hennes besvär på allvar eftersom det aldrig visar sej vara några när hon sen kommer till sjukhuset. Men man vill ju tro på patienterna och allt de säger och upplever.

Precis som i sagan om vargen och fåraherden. Han ropar att vargen kommer, vargen komme,r men den kommer inte. När den tillslut kommer och han åter ropar att vargen kommer, vargen kommer så är det ingen som tror honom.

Den dagen en sådan patient verkligen blir sjuk och kanske drabbas utav en hjärtinfarkt så är det ingen som tro på dem längre. Givetvis åkte patienten med till sjukhuset för undersökning.
Men det blir i längden ganska resurskrävande och det finns faktiskt inte hur många ambulanser som helst och risken kan ju bli att någon som verkligen behöver en ambulans inte kommer att få en i tid...

Men alla dessa människor som man möter i alla möjliga olika situationer stärker mej som människa och i rollen som sjuksköterska. Även om det ibland är tråkiga och tragiska öden, som att försöka göra återupplivning som inte lyckas och man måste berätta det för de anhöriga, så ger det mej någonting. Jag vill i en sådan situation göra saker och ting så bra och varmt som det bara går. Jag är gärna där och tröstar och ger en kram men även på ett bra sätt ordnar med praktiska göromål omkring situationen.

Självklart snurrar ibland tankarna efter sådanna möten och händelser. Men jag tycker inte det är något fel i att reflektera och tänka på det. Inte så att jag gräver ner mej men att ägna familjen en extra tanke och att själv bli berörd tycker jag är mänskligt.

Och jag är en människa med mycket känslor...