Häng med pappa i studion.


 

VRI = vårrelaterad infektion (dvsi nfektion som drabbar patientenpga sjukhusvård). Jag har ingen siffra på hur vanligt det är med VRI mendet är extremt vanligt och de bakterier som dessutom är resistenta mot flertalet antibiotikum ökar kraftigt. Mycket av dessa bakterier kommer från människor som vistats i andra länder där de resistenta bakterierna finns i större omfattning. Där har ni nackdelen med exempelvis Thailand i ett land vilket doktorerna mer än gärna ordinerar antibiotika till alla och alla. Gärna även i förebyggande syfte.

Så nu har vi mycket av dessa bakterier även på våra sjukhus och dåhar man givetvis som vårdpersonal och som sjukhus ett rejält ansvar att se till att smittan inte sprids vidare mellan patinterna. Vissa sjukhushar mcyket mer av dessa problem medan andra knappt har något.

Därför blir jag extremt mörkrädd när jag som idag hämtade en patient på ett annat sjuhus. Vi är själva utrustade med handskar och långärmade plastförkläden. Ambulansen tömde vi innan avfärd på i prinscip allt. Vi vet att vår egen intensivvårdsadelning som ska ta emot  patienten har förberett ett enkelrum utrustad med god möjlighet att ta omhand om smutstvätt, skräp m.m. Slusssfunktionen fungerar väl vid in och utpassage och man minimerar antlet persona som har hand om patienten. Allt för att minimera smittspridning. Sen vidtar man tusen andra små betydelsefulla åtgärder också.

Vi  anländer iallafall till sjukhuset där vi ska hämta patienten. Vi känner oss lite löjliga i våra blåa plastförkläden men vet att det är av gott syfte. Vi visas till salen där patienten befinner sej. En stor öppen sal utan en endaste dörr mot korridoren. Salen rymmer inte bara vår patient utan även fyra andra svårt sjuka. Bland annat flera respirator patienter som är extra känsliga och mottagliga för infektioner.

Perosonalen rör sejobehidnrat inne på salenmellan patienterna och inte alla bär skyddsförkläde och handskar. Vi fokuserar på att förbereda och flytta över vår patient men jag ser ändå i ögonvrån hur de grejar med patienten bredvid. Så ser jag hurde skär i halsen på patienten och genomför en trakeotomi. Dvs gör ett snitt in till luftsttrupen och stoppar in en slang som patienten kan andas igenom. Endast en och en halv meter från vår patient som bär på dessa resistena bakterier.

Jag är förbluffad att det kan få gå till på detta sätt och jag hoppas att varken jag eller någon i min närhet eller någon annan heller för den delen blir svårt sjukt och behöver vård från det sjukhuset.

För övrigt hämtade mina kollegor en annan patient för några dagar sedan på samma sjukhus som dessvärre hade fått flera ännu svårare multiresistena bakterier därifrån...

Jag har fotat lite från vårt sovrum. Jag älskar fortfarande vår gröna sammetstapet. Golvet är brunt skeppsgolv som Matte lagt dit. Han har även satt upp egengjorda bjälkar.
Min bokhylla fanns där när vi flyttade in och den är underbar, för utan den hade det varit svårt att hitta nått som passat pga snedtaket. Den fina fotöljen köpte jag i veckan på loppis för 300 kr.

Hittade denna urmysiga höstjacka till Minou på loppis för 20kr. Det svåraste var att få ungen still så jag kunde ta en bild på henne...

Jag gillar faktiskt hösten. Sköna soliga dagar är underbara och det finns massor att göra både utomhus och inomhus. Jag har mer lust att rensa i skumma garderober, möblera om, pyssla, måla och fixa här hemma. Ute har vi lövkrig, plockar de vackra färgade nerfallna bladen och gör dekorationer eller bara sätter dem som fina buketter i vaser.
På kvällen borrar jag ner mej soffan och har en brasa tänd. Men det enda tråkiga problemet som fortfarande återstår är den där förbaskade värmen här hemma. Värmeluftpumpen är på spabehandling och verkar trivas där för den har inte återvänt ännu...


Stenploppande tillsammans med kusinen


Lövplockade hos grannen







Minou rider hemma hos min arbetskollega Marielle


Ikväll har vi pärlat halsband och nu är det sängmys innan sovdags

Hittade en gammal schysst bild från i somras...

Nu har jag fått tag på min mammas Kroatienbilder så därför kommer ytterligare lite bilder därifrån. Tycker ni det blir tradigt så skit i att titta på dem. Men jag vill ha dem för fortsatt minne och för att jag tycker det är fantastiska bilder och ett underbart mor och dotter minne...




På väg uppför berget i en nationalpark.





Supermysiga lilla staden NIN

Mamma försöker vara lite kulturell. Dock har hon ingen aning om vad det är för slags byggnad eller någonting annat heller om det kulturella för den delen....


NJutning i gamla stan i Zadar

Djurfanatikern mamma. En exotisk kroatisk hund och en unik av sitt slag, en hedlig bondkattkatt!



Jag njuter av den kroatiska speciella, starka osten som jag inte vet vad den heter. Men det svider nästan i gomen för att den e så stark. Jag fick iallfall ha den för mej själv...



Fina mamma

Min liftare som jag plockade upp. Det fick vi dock ångra lite eftersom bilens nabbt förgiftades av hans svettstank...Den äldsta liftaren jag någonsin plockat upp. Här får vi slängkyssar av tacksamhet...

Underbara Nin igen

Igår lagade mor och jag en god, kall skaldjurspaj. Här bjuder jag på receptet.

4 portioner

Pajdeg:
100 g smör
3 dl mjöl
2 msk kallt vatten

Fyllning:
500 g räkor med skal
1 brk kräftstjärtar i lag, 170 g utan lag
1 pkt crab sticks, 200 g
2 dl tärnad gurka
2 msk tomatpure
2 dl creme fraiche
1 dl majonäs
1 tsk sambal olek
1 krm salt
1 krm peppar
25 g småbladig sallad
lime eller citron


Blanda pajdegen, kavla ut och klä en pajforma, diam 20 cm med löstagbar kant, med degen. Ställ kallt 20 min. Grädda pajskalaet i 25 min. Låt kallna.

Fyllning: Skala räkor, häll bort lagen från kräftstjärtarna, tina och dela crabsticks. Blanda skaldjur, gurka, tomatpure, creme fraiche, majonäs, sambal olek, salt och peppar. Skölj och torka salladen. Lägg den i botten på pajskalet. Fyll på med skaldjursröran. Klyfta citronen, garnera med klyftorna, och lite skaldjur. Servera pajen kall.

Jag är den värsta tävlingsmänniskan som finns. Jag älskar att tävla. Allt kan man i princip tävla om och det förgyller vardagen. I måndags var vi på Karlskoga flygfällt och hade säkerhetskörning med ambulansen. Vi tränade bland annat på undanmanöver i snabba hastighete och genom serpentiner. Vi avslutade dagen med att ta tid och tävla att på snababste tiden genomföra alla moment utan att köra omkull koner.

När jag ska tävla är det viktigt att alla regler är ordentligt förtydligade och tydliggjorda. Tyvärr var det inte så för någon sa att det gav 10 sek tillägg för varje kon som man körde omkull men efteråt så fick man 10 sek tillägg för varje kon man bara nuddade.

Hur som helst så steg pulsen rejält, munnen blev torr och händerna skakade. Det var så grymt roligt trots att reglerna var lite oklara. Jag var supernöjd att slå flera av killarna och alla tjejerna om man bara räknade tiden. Men jag körde emot ganska många koner så enligt de regelerna så gick det lite mindre bra...

Men det är roligt att få utmana sej själv och ambulansen till det yttersta. Adrenalinkickar är underbart!



Jag och min parhäst Anna!


Är det så här man blir när man e utbränd?


Igår kväll stod jag några timmar på en brand i en lada i Hallsberg. Spännande att få se en så stor brand på så nära håll. Glödande små klot haglade över huvudet på oss och jag kröp in i min luva.

Ingen skadades men huset bredvid fick evakueras och kylas ner med vatten för at inte självantända. Vi finns där ifall någon brandknekt skulle skadas.

Ibland vill man vara väldigt liten. Man ska bäras, tröstas, vyssas, kläs på och matas. Men allt som oftast kan man allt själv. Gå på toaletten, hälla i mjölk i glaset, klättra in i bilbarnstolen, välja kläder, ta fram eget fika....En mamma är numera ganska överflödig...

En av de absolut collaste upplevelserna i mitt speedway liv. SM-Finalen mellen Piraterna och Indianerna i tisdags 
och onsdags. Att stå i supporterklacken och sjunga, heja och peppa världens bästa speedwaylag var grymt häftigt. Jag är helt hes efter allt hejende och tjutande i signalhornet. Indianerna hade verkligen inte turen på sin sida och en hel del orättvisa beslut och felaktigt beteende av Piraterna gjorde att det slutade med en förlust. Men i själ och hjärta är Indianerna förmej ändå de stora vinnarna. Jag skulle som Piratsupporter inte vara helt nöjd med segern.
Detta var de som enligt mej var fel och inte till Indianernas fördel:

De körde fult och skadade an av våra förare i ett av de första heaten. Vilket innabar att vi fick köra med reservförarna ist för Ryan Sullivan.

Publiken i Motala (piratsupportrarna) blinkade med röda lampor vilket innebar att Lindbäck trodde hetet blåstes av vilket det inte gjorde. 5-1 blev ist 3-3.

Bjarne körde in i tejpen två gånger (inte någons fel men extremt synd)

Simon fick ett stopp.

Piotr körde omkull i en 5-1position.

Piratförarna hade värdelös startdisiplin och stord och ryckte vid strattejpen vid flera tillfällen. Vilket innebar att vid ett tillfälle där vi fick en kanonstrat med 5-1 läge så dömde idiotdomaren till omstart. Pawlicki ficken varning med vad gör det när vi missade ett 5-1 läge och förlorade på det.

Vid extremt jämna målgångar dömdes vinstfördelen två gånger till Piraterna.


Jag tror jag fick med det mesta. Det hade känts bättre om vi förlorat på rätt orsaker. Men så här fungerar speedway och det är väll bara att acceptera även om det just i tillfället känns jävligt bittert!

 

Min mamma och jag har varit i Kroatien. Vi betalde 960 kr för flyg till Zadar tur och retur för båda. Boende kostade ca 300 kr för ett lägenhetsrum med sovrum, vardagsrum, köksdel och balkong. Vi hyrde bil för ca 350 kr dygn och åkte runt på kusten. Ett helt underbart land. Varmt, god mat, trevligt folk, massor att upptäcka och göra.





Vår första anhalt Bebinje en liten by ett par km söder om Zadar.





Vi besöker den kända nationalparken Krka. Fantastiskt fina vattenfall och underbar grönska.











Jag passade på att ta ett dopp vid vattenfallet.









Vår andra sovanhalt. Detta var vår utsikt från balkongen. Nin hette det lilla samhället.



Vårt boende.







Roadtrip på väg till ytterligare en nationalpark. Cool vyer när vi gled över bergen.





Jag har dumpat min mor en bit ner och begav mej den sista timmes vandringen själv mot toppen och droppstensgrottorna.



Äntligen uppe på toppen efter en språngmach...



Häftiga grottor blev belöningen på toppen. Nervägen gick i springfart. Kunde knappt gå dagen efter pga av träningsvärk och alla annan möjlig värk i kroppen efter mitt maraton i bergen...