Jag hade ett underbart nyår. Trots att det kantades av en hel del spyor, fylla och bråk. Jag var nämligen på jobbet.
Blev lite besviken när jag först kom till jobbet och vi inte skulle få någon god nyårsmat. Av jobbet fick vi endast en smörgåstårta och det är inte direkt en favorit hos mej. Men jag styrde och trixade lite. Lyckades inhandla lite mat för en tvårättersmiddag. Vi (tre besättningar som var i tjänst) hjälptes åt att tillaga den (fast det var mest jag och Sara, den enda andra kvinnan där den dagen som egentligen stod för matalagandet).

Och tro det eller ej men alla tre besättningar lyckades vara inne precis samtidigt så vi tillsammans fick avnjuta en fin nyårsmiddag. Men direkt när sista tuggan var tuggad så drog det igång.

De flesta utlarmningarna löd såhär: Medvetslös vuxen andas som vanligt. Ja ni kan juh dra er egen slutsats vad orsaken var till det tillståndet.
Där emellan lyckades vi även få till att studera lite nyårs raketer vid vårt underbara slott. Maffigt skådespel!

Sen körde vi ytterligare några medvetslösa men andas som vanligt, nån som hade smällt av en raket i handen och andra små blästror och åkommor.

Men att jobba ihop med ett härligt gäng är riktigt skoj och vi hade roligt hela natten trots att kroppen arbetade lite på övertid. Fem på morgonen stöp jag i säng för att åter väckas upp för nytt larm klockan tio...Faktiskt utvilad!

Hann även med lite jävelskap för ett par kollegor. Jag och min kollega vek snyggt och prydligt tillbaka deras sängkläder i deras nybäddade sängar och lade tillbaka de privata sängkläderna i deras väska igen och bäddade på det almänna täcket och överkastet och kuddarna igen. Så när de skulle krypa ner i sängen efter en hård natt så var de tvungna att ännu en gång bädda iordning sina sängar....

Livet på en liten pinne. Imorse gick jag upp i tid. Det var min tur att köra Minou till dagis. Jag smyger upp två min innan klockan ringer (Ja jag vaknar oftast av mej själv innan den ringer eftersom jag är så orolig att försova mej). Tassar försikgt ner för vår knakande trappa, jag vill inte väcka minigrisen riktigt än. Först vill jag kissa, tvätta av och sminka mej i lugn och ro.
Sen väcks den lilla grisen och frukost dukas upp framför bompa. Vi har nämligen inget kök så nu äter vi framför tvn.

Jag är lite lätt stressad när jag ser att hon tar de minsta små tuggorna som är möjligt och äter i slowmotion. För att inte stressa henne så förbereder jag precis allting annat som måste göras klart innan avfärd.
Men jag inser ändå efter en halvtimma att hon inte kommer hinna äta upp macken så jag säger att hon får äta färdigt den i bilen. Jag hoppas på ett under att hon ska ha en bra påklädningsdag. Men det har hon inte och vi fajtas i en kvart om kläderna innan hon tillslut har dem på.

När vi precis ska till att kliva ut genom dörren känner jag plötsligt att det blir kladdigt i trosorna. Konstaterar ganska snabbt att jag fått mens och blir ytterligare några minuter sen.

Barnvagn i bagage luckan, unge i barnstolen, skrapning av isiga rutor och iväg nerför isgatan mot dagiset. Avlämning och iväg mot jobbet där vi idag och även imorgon har en gedigen mycket viktig utbildning. Världens trafik hela vägen in till staden. Jag få andas lite extra ett par gånger och tvingar mej att behålla lugnet. Väl framme så finns det som vanligt inte en enda jävla parkeringsplats. Fattar inte hur landstingsdirektörerna har tänkt när de har tagit bort ett stort antal parkeringar när det redan från början var kris (innan ombyggnationen).

Får åka hela vägen ner till slussen och parkera.....Spatserar upp till sjukhuset och anlände till kursen nästan 10 min för sent!

Sen tampas jag hela dagen med mensvärk eftersom jag i alla hast inte fick med mej mina oersättliga Orudis tabletter. För övrigt för att ytterligare läghga till lite gnäll så har jag haft en olidlig smärta i ryggen hela dagen vilket jag ofta får vid mycket stillasittande på obehagliga, hårda, pinnstolar...

VRI = vårrelaterad infektion (dvsi nfektion som drabbar patientenpga sjukhusvård). Jag har ingen siffra på hur vanligt det är med VRI mendet är extremt vanligt och de bakterier som dessutom är resistenta mot flertalet antibiotikum ökar kraftigt. Mycket av dessa bakterier kommer från människor som vistats i andra länder där de resistenta bakterierna finns i större omfattning. Där har ni nackdelen med exempelvis Thailand i ett land vilket doktorerna mer än gärna ordinerar antibiotika till alla och alla. Gärna även i förebyggande syfte.

Så nu har vi mycket av dessa bakterier även på våra sjukhus och dåhar man givetvis som vårdpersonal och som sjukhus ett rejält ansvar att se till att smittan inte sprids vidare mellan patinterna. Vissa sjukhushar mcyket mer av dessa problem medan andra knappt har något.

Därför blir jag extremt mörkrädd när jag som idag hämtade en patient på ett annat sjuhus. Vi är själva utrustade med handskar och långärmade plastförkläden. Ambulansen tömde vi innan avfärd på i prinscip allt. Vi vet att vår egen intensivvårdsadelning som ska ta emot  patienten har förberett ett enkelrum utrustad med god möjlighet att ta omhand om smutstvätt, skräp m.m. Slusssfunktionen fungerar väl vid in och utpassage och man minimerar antlet persona som har hand om patienten. Allt för att minimera smittspridning. Sen vidtar man tusen andra små betydelsefulla åtgärder också.

Vi  anländer iallafall till sjukhuset där vi ska hämta patienten. Vi känner oss lite löjliga i våra blåa plastförkläden men vet att det är av gott syfte. Vi visas till salen där patienten befinner sej. En stor öppen sal utan en endaste dörr mot korridoren. Salen rymmer inte bara vår patient utan även fyra andra svårt sjuka. Bland annat flera respirator patienter som är extra känsliga och mottagliga för infektioner.

Perosonalen rör sejobehidnrat inne på salenmellan patienterna och inte alla bär skyddsförkläde och handskar. Vi fokuserar på att förbereda och flytta över vår patient men jag ser ändå i ögonvrån hur de grejar med patienten bredvid. Så ser jag hurde skär i halsen på patienten och genomför en trakeotomi. Dvs gör ett snitt in till luftsttrupen och stoppar in en slang som patienten kan andas igenom. Endast en och en halv meter från vår patient som bär på dessa resistena bakterier.

Jag är förbluffad att det kan få gå till på detta sätt och jag hoppas att varken jag eller någon i min närhet eller någon annan heller för den delen blir svårt sjukt och behöver vård från det sjukhuset.

För övrigt hämtade mina kollegor en annan patient för några dagar sedan på samma sjukhus som dessvärre hade fått flera ännu svårare multiresistena bakterier därifrån...

Jag är den värsta tävlingsmänniskan som finns. Jag älskar att tävla. Allt kan man i princip tävla om och det förgyller vardagen. I måndags var vi på Karlskoga flygfällt och hade säkerhetskörning med ambulansen. Vi tränade bland annat på undanmanöver i snabba hastighete och genom serpentiner. Vi avslutade dagen med att ta tid och tävla att på snababste tiden genomföra alla moment utan att köra omkull koner.

När jag ska tävla är det viktigt att alla regler är ordentligt förtydligade och tydliggjorda. Tyvärr var det inte så för någon sa att det gav 10 sek tillägg för varje kon som man körde omkull men efteråt så fick man 10 sek tillägg för varje kon man bara nuddade.

Hur som helst så steg pulsen rejält, munnen blev torr och händerna skakade. Det var så grymt roligt trots att reglerna var lite oklara. Jag var supernöjd att slå flera av killarna och alla tjejerna om man bara räknade tiden. Men jag körde emot ganska många koner så enligt de regelerna så gick det lite mindre bra...

Men det är roligt att få utmana sej själv och ambulansen till det yttersta. Adrenalinkickar är underbart!



Jag och min parhäst Anna!


Är det så här man blir när man e utbränd?


Igår kväll stod jag några timmar på en brand i en lada i Hallsberg. Spännande att få se en så stor brand på så nära håll. Glödande små klot haglade över huvudet på oss och jag kröp in i min luva.

Ingen skadades men huset bredvid fick evakueras och kylas ner med vatten för at inte självantända. Vi finns där ifall någon brandknekt skulle skadas.

Nu äntligen har även jag fått vara med om en riktigt cool och mäktig upplevelse. Jag har alltid hoppats på att jag skulle tycka att det va coolt men om man aldrig upplevt det så har man ju faktiskt ingen aning.

Larmet var pågående förlossning/förlossning redan klar. Endast den sista meningen fastnade i mitt huvud och jag föreställde mej en liten nykläckt bebis. Så var inte fallet. Ingen bebis hade kläckts.

Men under den korta vägen in till sjukhuset så fick jag den underbara förmånen att hjälpa en liten bebis till livet. En mysig stämmning. Bara jag och en födande mamma bak i ambulanshytten och sedan plötsligt även en liten bebis. Resterande av dagen var jag helt euforisk.

Vilken lycka, vilket ögonblick och vilket häftig känsla...



Var tvungen att själv bläddra igenommina förlossningsfoton. Ush klarar inte av att visa de värsta...Men lägger upp någon mindre hemsk...




Efter 40,5 timmar kom med sugklockans hjälp en liten blodig tjej ut...

Att arbeta som ambulanssjuksköterska innebär att man ibland blir extremt ensam ute på fältet. Man är helt utlämnad till sig själv och sin egen kompetens. Givetvis ihop med sin kollega men ofta är de undersköterskor men väldigt erfarna och duktiga.
Jag fick nyligen erfara det då vi fick ett larm till Vinön. Det tar 20-25 minuter att åka till kajen med blåljus. Sen ska man åka båt över till ön vilket tar 20 minuter. Där ska man hämta patienten och sen åka samma långa resväg tillbaka.
Denna gång var patienten medvetslös och kritiskt sjuk. Ute på sjön fungerar apparaturen inte helt hundra. Jag var tacksam att vi var två personer som hjälptes åt bak i ambulansen under båtturen tillbaka. Fyra händer kan uträtta betydligt mer än två och det är skönt att ha någon att diskutera med.
Vad gör man då med en medvetslös person där orsaken till medvetslösheten är okänd. En minnesregel som vi kan änvända är att vi kan tänka utifrån MIDAS som innebär att man försöker komma på orsaken till medvetslösheten.
M-Meningit. I-Intox. D-Diabetes. A-Andningsinsufficiens. S-Stroke-Sepsis-Subarachnoidalblödning.

Undersökningar som man genomför: Givetvis iordning efter regeln ABCDE som står för Airway, breathing, circulation, disability och exposure.

Man försöker så gott man kan genomföra en helkroppsundersökning.

Stabilisera och se till att patienten har en säker luftväg. Exempelvis genom att sätta ner en liten tub i svalget eller en s.k kantarell i näsan. Eventuellt måste man även manuellet hålla fri luftväg på patienten.

Kontrollerar andningsfrekvens och saturationen som är syresättningen i blodet. Ger syrgas vid behov.

Tar blodtryck, puls och EKG och bedömmer de parametrarna och gör eventuella åtgärder.

Sätter en perifer venkateter dvs en nål i ett blodkärl.

Tar blodsocker.

Genomför enklare neurologisk undersökning. Bedömmer vakenhetsgrad, tittar på pupillstorlek samt kontrollerar pupillens ljusreaktionsförmåga.

Det är även bra och tacksamt om man fått en enklare anamnes dvs en kort historia om patientens tidigare sjukdomer, mediciner med mera. Vid en kritisk situation och då anhöriga inte är närvarande eller följer med så får man arbeta utan denna information.

Sen ska allting dokumeteras ner på en journal och alla parametrar och bedömningar ska regelbundet revalueras.

Så ibland är det ganska tacksamt om man har en lite längre resväg eftersom man då hinner med att genomföra allting som man vill utträtta med patienten innan man anländer till sjukhuset. Men trots det är man bara född med två händer och måste man exempelvis hålla fria luftvägar på patienten blir direkt båda händerna upptagna.

Ja man är extremt ensam och patienten är väldigt utlämnad i mina händer. Ett stort ansvar som amulanssjuksköterska men det är ändå världens bästa jobb...!

Att klara av att hantera sina egna känslor under en extrem räddningssituation har jag nu fått erfara. När man kan relatera till sitt eget liv och sina egna nära så blir det ibland så mycket mer äkta och påtagligt. Som en rejäl käftsmäll förstår man hur skört livet faktiskt är. Ett litet ovakat ögonblick och livet kan för alltid förändras. Under pågående arbete försökte jag låta bli att tänka på annat än det medicinska och fokusera på att genomföra det bästa möjliga räddningsarbetet.

Men för ett ögonblick kom känslorna och verkligheten ikapp. Jag kända tårarna bränna bakom ögonlocken men lika snabbt som känslan infann sej så tvingade jag mej att åter ta kontroll över mitt känsliga jag.

Att arbeta med hysteriska och förtvivlade närstående precis bredvid kan jag lova är en tuff utmaning för psyket. Det gäller att även där att tillfälligt stänga av. Jag gjorde det. Jag tvingade mej till det.

När man sen har lämnat över ansvaret till andra personer och det egna ansvaret passerat så är det lättare att känslorna kommer fram. Tårar kom. Tårar torkades. Normalt brukar jag vara en person som har väldigt lätt till känslor men för första gången kändes det svårt att släppa fram dem, att låta tårarna rinna.
Men när jag fick tankarna till min egen lilla tös så blev det lättare. För jag ville gärna gråta lite. Jag tycker det känns skönt efteråt. Det lättar på trycket. Men framförallt anser jag att jag ger av mina känslor till de drababde i det ögonblicket. Jag har också känslor trots mitt yrkesval.
Jag är också människa.

Ett barn som var fullt av liv. Ett barn som var ovetande om livets faror. Ett barn som njöt av stunden.

Ett barn som ligger stilla. Ett barn som mött livets ende. Ett barn som inte kan leka mer...

Jag har haft ett tungt dygn på jobbet med tragiska öden och svårt sjuka patienter. Är lite urlakad på energi så tar godnatt för i kväll...KRAM

Vilket hektiskt pass vi har haft på ambulansen. Men extremt roligt. Jag har jobbat med en av mina bästa vänner på stationen och det är skitskoj att jobba ihop med en kompis. Arbetet flyter på så himla bra och båda är likasinnande i tanken och arbetsättet.

Knappt hade vi hunnit landa på akuten innan nästa larm kom. Detta dygn har jag nog slagit rekord i att omhänderta personer/barn som haft eller hade pågående kramper. Både personer med epileptiska kramper eller barn med feberkramper. Om de har pågående kramper så ger man dem kramlösande medicin och håller extra koll på deras luftväg och att de syresätter sig väl. En av patienterna kräktes i samband med anfallet och då måste jag se till att de inte aspirerar ner något i lungorna vilket skulle kunna ge allvarliga komplikationer. Vi har en sug i bilen som vi kan suga rent i patienterna munhåla och svalg med för att minska risken för aspiration. (Jag är dock själv väldigt känslig för just kräkningar och stod och hulkade lite själv, klarade mej ändå från att själv kräkas).

Flera små trafikolyckor, pågående hjärtinfarkt samt trauma med en knivskuren person är andra fall under passet. Variationen är utmanande och det är roligt att få vårda så många olika patienter med så olika åkommor. Vid varje arbetspass lär man sig alltid något nytt eller träffar på ett nytt typ av fall.

Dessutom hade jag ett flertal sjuka barn detta dygn. Vi har nyss infört ett nytt barntriagesystem vilket innebär att vi numera "sorterar" även barn i i olika färger beroende på allvarlighetsgraden av deras åkomma. Pust! det är alltid lite mer krävande med ett nytt system som man fortfarande inte kan fullständigt och det tar mycket mer tid att fylla i journalen och få med alla "viktiga" byråkratiska delar...

Ja ja jaaaaa jag klarade både teorin och de praktiska momenten i blåljusutbildningen. Så nu får jag köra prio 1 körningar ut till patient. Jag är på jobbet nu och har haft min första körning. Måste bara säga att det är grymt skoj!
Sitter för tillfället på pass nere på stationen i Byrsta. Det är lugnt just nu men vi har hela natten framför oss då vi kör som bil nummer 1 ut på utryckningar.

KRAM!

Shit vilka roliga dagar jag har haft på min blåljusutbildning. Jag har blivit bättre på många saker i min bilköring och mycket säkrare, speciellt vid omkörningar. Det är superskoj att utveckla sin egna bilkörning och att få trycka på gasen. Imorgon väntar ett teoriprov och om jag klarar det så får jag tuta och köra. Jag jobbar imorgonnatt så möjligheten finns att det är jag som far omkring med det blåa ljuset på gatorna.

Idag var vi i Västerås och övade på stadskörning. På vägen dit och hem hade vi omkörningstekniker. Vi var totalt 8 kursdelatagre och 4 ambulanser. Så vi har varit i par hela utbildningen. Under omkörningsövningarna kör vi i två om två ambulanser och kör om varandra varannan gång.

TUT TUT!

När jag gick min grundutbildning till sjuksköterska så jobbade jag extra en sommar som undersköterska på IVA (intensivvårdsavdelningen). Där fick jag ha hand om väldigt många patienter som var där av ungefär samma orsak. De hade på ett eller annat sätt försökt att ta livet av sej. På ett halvår hade jag två män som hade skjutit sej själv i huvudet med ett hagelgevär och överlevt. De hade stoppat in mynningen i munnen men skottet gick lite snett och de skjöt bort halva ansiktet, käken istället. Sen fick vi in personer som hade överdoserat olika preparat, eller några som lagt sej framför bilar, tåg eller andra fordon. Andra försökte dränka sej själva eller skära sönder stora blodkärl.

Jag förundrades över hur extremt vanligt det var med självmord och självmordsförsök. Minst ett men oftast två självmordsförsök kom in till IVA varje vecka. Det var bara de personerna som var i kritiskt tillstånd som hamnade där. Alla som lyckades med sina försök fick ju jag aldrig vetskap om eller de som hamnade på andra avdelningar och inte var lika allvarligt skadade. Så då kan ni förstå att siffran för självmordsförsök eller genomförda självmord i vår stad är betydligt högre än 1-2 personer i veckan.

Den vanligaste dödsorsaken för män mellan 20-45 år är för övrigt självmord.

Även på ambulansen kommer jag ofta i kontakt med dessa personer. Både de som gjort ett försök eller de som lyckats ta sitt liv. Jag har varit på en man/pappa som gasat ihjäl sej i sin bil. Den synen när vi påträffade mannen finns fortfarande kvar på min näthinna.

Jag har även kommit till en person som hade hängt sej. Genom hjärtlungräddning fick vi igång personen igen och vi kunde transportera personen till sjukhuset. Men hjärnan är extremt känslig för syrebrist och även om man får igång hjärtat igen så kan hjärnskadorna vara så omfatatnde att personerna blir sk hjärndöda.

Vissa personer, oftast yngre kommer alltid vara lite jobbigare att inte lyckas rädda till ett fullvärdigt liv igen. Tankarna brukar cirkulera ett par dagar innan de läggs in i facket för erfarenhet istället.

Ännu mera tragiskt är det i de situationer när det är barn som blir drababde. De kanske förlorar sin mamma eller pappa. Sen jag fick barn själv är DET nästan det värsta att tänka på.

Ta vara på era nära och kära för man vet aldrig vad som händer imorgon!

Nu drar jag snart mot jobbet och ett dygn på ambulansen. Det blir säkert som vanligt när jag jobbar et dygn helt fullspäckat av körningar. Jag hoppas att folk tar det lite piano så vi slipper sitta och åka på larm orsakade av överförfriskningar hela natten. Det känns lite vemodigt att åka iväg när solen står i zenit och hela familjen är hemma.
KRAM

Jag har kommit in i nån arbetsnarkomani period. Har typ bott på jobbet senaste veckan. Jag har iallafall varit där varje dag. Jag har varit två dagar i kommunen och resterande fem på ambulansen. Två dygn och en dagtur på ambulansen och det var de sjukaste dygnen jag haft där under mina tre år. Vi arbetade konstant från det att jag gick på mitt pass tills jag klev av med undantag för min jourtid då jag snöt några timmars sömn. Så många pass i rad och med den arbetsbelastningen. Jag är helt slut när jag kommer hem. Men när man väl är på arbetet så går någon liten duracellkaninsmotor igång inuti mej och den bara kör och kör tills passet är över.
Även omdet stundtals är jobbigt och man blir trött av att alltid var alert och redo så älskar jag mitt jobb och stormtrivs där tillsammans med alla "gubbar".

Men en sak som jag har svårt att förstå men som är så otroligt vanligt att ni inte tror det är sant är alla dessa människor som låtsas och spelar att de är sjukare än de är. Det har hänt att någon person har kissat på sej med flit för att den låtsades vara medvetslös. Jag har hämtat så många människor som har spelat medvetslösa så det är otroligt. Jag skäms ibland på deras vägnar. Men man måste alltid vara profesionell i situationen men man försöker tala dem tillrätta och oftast så burkar de tillslut svara och vara samarbetsvilliga. Jag har faktiskt ingen lust att bära ner en människa tre trappor för att han eller hon inte på fri vilja vill gå fast att kapaciteten finns där.

Det är oftast inte för ett ganska vant öga nämnvärt svårt att bedömma om en människa är medvetslös på riktigt eller inte. Blinkreflexen är nämligen väldigt svår att viljemäsigt styra. Och ett tips om ni tänker försöka er på att spela medvetslösa är att inte spjärna emot med ögonlocksmuskeln när man försöker att öppna ögat på er....:)

Har tänkt att arbeta lite timmar åt ett bemanningsföretag. Så idag gjorde jag min första dag inom hemsjukvården. Känns som det mest avancerade arbete man kan göra. Nejdå men det är mycket små rutiner, telefonnummer som ska memoreras, nycklar som ska hittas, gåtor som ska lösas, gator som ska besökas.

Att ta hand om patienterna känns som det absolut minsta problemet. Att ge en spruta, genomföra en medicinsk bedömning, spola en kateter, hänga en sondmat, dela en dosett eller lägga om ett diabetessår känns just nu som bagateller.

Men det ska absolut bli trevligt att besöka patinterna i deras hem (gör jag iförsej på ambulansen med) och förhoppningsvis ha lite mer tid för saker runtomkring än bara det mest akuta och primära.

Kram

Är på jobbet i Askersund och vi har det relativt lugnt. Jag valde att vara här nere för att få ha ett lugnt dygn och eventuellt få chansen att göra lite på min D-uppsats. Alla möjligheter i världen finns men än har jag inte skrivit ett enda ord. Är så oinspirerad så det finns inte.
Jag önskar någon vänlig själ ville ta åt sej arbetet med att transkibera mina intervjuer. Men änglar finns väll inte...

Den 23-årige mannen anmäldes försvunnen under natten mot måndagen.
Polisen startade sitt sökande och fann först den dikeskörda bilen.
-Eftersom det fanns uppgifter om att han hade vapen med sig valde vi att gå ut och varna allmänheten, säger Torbjörn Carlson.
Polisen har sökt i stora områden både med hjälp av den lokala och nationella insatsstyrkan.

TT uppger att anhöriga kontaktade polisen sent på natten till måndagen och berättade att 23-åringen var i psykisk obalans och hade uttalat livsleda.

Utklipp ur www.na.se

Vi hade en slitig natt. Jag var ovanligt trött och tog varje tillfälle i akt att sova så fort vi hade minsta paus mellan körningarna. Kvart i tre kröp jag ner under täcket och höll krampaktigt tummarna för att jag nästa gång, när jag skulle slå upp ögonen, så skulle det komma frivilligt och inte pga ett tjutande larm. Men det blev inte riktigt så. Kvart över tre var det dags igen och vi fick åka till Lillkyrka på pass. Orsaken var den som ni kan läsa om i texten över. Vi skulle finnas där i beredskap om mannen skulle skada sej själv eller någon i omgivningen eller någon polis. Tiden tickade på. Jag sov några korta stunder. Det var svårt att få ro i kroppen och hitta en skön ställning i framsätet på ambulansen. När jag väl lyckades somna till vaknade jag av en snarkande kollega eller att benet somnat så hårt att jag övervägde självstympning. Klockan 6 blev vi äntligen avlösta av kollegor och kunde rulla tillbaka till stationen, sängen och den efterlängtade sovjouren. Den varade dock inte jourtiden ut, innan det åter var dags att ge sej ut och göra samhällsnytta.

Därför gör jag så få knop som möjligt denna kväll, till min pojkväns förtet. Sorry...PUSS!

Sitter här på jobbet. Jag är bara inne och jobbar fem timmar ikväll. Skönt för jag är ganska trött och längtar lite hem till sängen. Så ett litet lagom långt pass passar mej perfekt. Det är lite små körningar men ändå ganksa lugnt. En kvinna med en höft som hoppat ur led, något barn som ramlat ner från en stol och en annan som det redan var för sent att påbörja några åtgärder på, tyvärr.

Jag tycker de körningar där man får arbeta lite exempelvis sätta en nål och ge lite läkemedel är de mest givande för mej som sjuksköterska. Det är alltid roligt att få göra en insats även om det är en enkel sak som att smärtlindra en patient innan förflyttning.

De patienter som har en svår och mycket smärtsam skada kan vi med ett läkemedel söva ner en kort stund och medan de sover så förflyttar vi dem till vår bår. Sen vaknar de upp ofta under transporten in och kommer inte ihåg någonting traumatiskt om förflyttningen. Mycket skönt och bra för patientens välbefinnande. Har man sedan grundat patienten med smärtstillande medel innan förflyttningen så har den ofta god effekt när vi väl kommer fram till sjukhuset. Det är härligt att få försöka göra det så bra och lindrigt som möjligt för den skadade. Ofta är det äldre människor och de blir så tacksamma och det är så mysigt att få ge av sej själv och ge lite extra omvårdnad i för dem en svår situation. KRAM