Ibland är man bara helt enkelt inte på nått bra humör men man är ganska söt iallafall.....

Enligt min sambo så är min katt Spökets viktigaste uppgift i livet att förstöra och terorisera oss så mycket som möjligt. När vår dotter föddes började han kissa i vår säng. Så vi fick bygga barrikader i huset för att han inte skulle lyckas ta sej till övervåningen. Vårt hus är nämligen ett hus utan dörrar...

Sen klättrar han i gardinerna och hänger i lampan. Lampan är gjord av så plastbitar som hänger i små ståltrådar och om man drar i den så får man plastbitar överallt.

Han senaste påfund är att bita sönder kattsandpåsen och sprida ut kattsand över hela badrumsgolvet. Sen rullar han sig i sanden och springer och åker kana i den. Jag tyckte att jag hörde honom greja med något i morse men jag struntade i att kontrollera vad. Nu vet jag vad....

Fast jag anser att det inte är enbart katten som terroriserar oss utan min sambo är ganska bra på att terrorisera katten också. Min katt är nämligen ingen vanlig huskatt som uppför sej som katter brukar. Spökets motto lyder nämligen: All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet...


Här är spöket lugn för en gångs skull...

En av sakerna som jag fasade mest för när jag blev gravid var förändringarna av min kropp. Jag hade ingen aning hur kroppen skulle se ut gravid, vilka symtom jag skulle få eller framför allt hur min kropp skulle återhämta sej och se ut efteråt.

Under graviditeten försökte jag att träna så länge jag orkade. Jag körde på med mina friskis och svettis pass och höll väll på till 6e månaden. Jag kommer ihåg när jag inte längre kunde ligga på magen utan fick anpassa övningarna. Jag hade också ambitionen att försöka äta ganska hälsosamt och varierad kost utan att för den saken tänka för mycket och överdriva. Men jag ville inte börja äta massa onyttigt och sen skylla på att jag gjorde det för att jag var gravid och hade ett sug. Nej i den saken, när jag väl bestämmer mej, så har jag ganska god karaktär och inga problem att låta bli godsakerna. Ju mindre sötsaker man äter desto mindre blir godissuget, och det sker ganska snabbt.

Jag gick upp ca 13 kg totalt under graviditeten. Jag kände mej gigantisk men folk runtomkring mej tyckte inte jag hade blivit så stor. Tack tur så slapp jag bristningar på magen. Lyckades få några små på rumpan men de döljs väl av hotpantsen. När Minou väl var född så fanns magen kvar i ca en vecka sen var den också borta och alla extra kilon också förutom 2. Mina ben var helt plötsligt smala som pinnar och jag kunde inte fatta att de kunde hålla mej uppe utan att gå av:) Jag tror det mesta ligger i genetiken så det är bara att tacka min kära mor för de goda generna.

Men att vara gravid med alla krämpor är inte alls min melodi. Det värsta var ryggsmärtan som gjorde mej helt imobiliserad och isolerad från omgivningen då jag inte orkade göra något annat än att ligga hemma. Sen var tröttheten hemsk i perioder. Andra jobbiga symtom som jag fick var kramp i vaderna, halsbränna, foglossning och vätska i benen.

Men nu känns kroppen i stort sett återställd och jag är tacksam att jag kan träna hårt och intensivt igen. För vad vore livet utan träning?


Här är jag gravid i vecka 37, en vecka innan jag födde.

Om två veckor ska jag gå kurs i hjärt-lung räddning till barn. Nu sitter jag och försöker traggla igenom kurslitteraturen. Det är jätte intressant och jag tycker att det är roligt att läsa men idag har jag svårt att finna inspirationen. Jag tänker se till att jag känner mej så säker och förberedd som möjligt så att när jag första gången måste ge ett barn hjärt-lung räddning kan minimera min egen nervositet. Tack tur att jag ännu inte har behövt utföra det. Nu ska jag åka in till stan och köra ett stationspass på friskis och svettis istället så kanske jag blir lite klarare i huvudet och kan plugga bättre sen.

Har precis fått hem ett par hängselbyxor från Moonkids som jag köpt på tradera. De är supersöta. Både jag och Mathias gillar gammal 70-tals stil på kläderna till Minou. Tyvärr var byxorna lite små eller korta rättare sagt...Så får väll spara dem till evtuellt fler barn eller ge bort dem i present till någon med likande smak...

Minou älskar att åka på babysim. Hon blir duktigare och duktigare på att dyka. Sist gjorde hon ett långdyk tillsammans med sin pappa. Men man över mycket andra saker också. Balansövningar, att snabbt komma upp på kanten igen om man ramlat i, att hänga kvar på kanten och mycket annat. Barnet blir vant med vatten och Minou gråter aldrig om hon får vatten i ansiktet och i ögonen. Jag rekomenderar varmt att gå på babysim ihop med sin bebis. Jag tycker det är roligt att göra en aktivitet tillsammans hela familjen som alla tycker är rolig. Genom att vi har en bestämt tid och dag så kommer vi alltid iväg och vi planerar inte in att göra andra saker den tiden.

Att komma till jobbet är ofta väldigt roligt. Det är sällan jag skrattar så mycket som jag gör när jag är där. Jag bara älskar den rena, nakna, direkta, sarkastiska, skadeglädjande atmosfären där. Det är min humor i ett nötskal. Jag blir varm ihjärtat när de "gamla gubbarna" där beter sig som småbarn och bara leker och skojar. Jag önskar verkligen att när jag är över 50 år kommer ha samma glimten i ögat och levadsglädje som många av dem har.
Jargongen är ganska rå men innerst inne väldigt hjärtlig.

När jag jobbade med min "nya" handledare sist så var det första jag fick höra
 - Idag är jag jävligt lätt retlig så du får passa dej. Och det pustas och stönas över att han och jag ska jobba ett dygn ihop. Fast jag vet att han tycker det ska bli skoj att kämpa ett dygn ihop med mej. Och jävligt kul har vi med många glåpord till varandra och "elaka" kommentarer. Sen när det väl gäller så är han världens gulligaste och kan säga väldigt positiva och snälla saker om mej och ställer verkligen upp i alla lägen.  

Helgens pass var också väldigt roligt just för att en kollega gjorde allt för att reta upp en annan kollega så mycket som möjligt och la ner hela sin själ i det. Att sitta inne på akuten i en timma mitt i natten och vänta för att sin kollega ska komma in med ambulansen endast för att få retas och jävlas tyder på ett verkligt engagemang...hihih!

Själv blev jag utsatt för diverse små fadäser med nerpulade socker i skorna och annat. men jag slapp iallafall glidslem på cykelsadeln vilket någon annan inte gjorde....

Skadeglädje är den enda sanna glädjen!

För ett par år sedan spelade vi Twister på lunchen...


Brandkåren lussade för oss 2008

Visst tycker jag om vintern men jag är så himla trött på den nu. Vi har haft en tuff start med vårt första hus köp. Så här kallt brukar det ju inte vara och som kallast hade vi en morgon när jag och Minou vaknade 9 grader inomhus. Vi har försökt snåla på elen så gott vi kan men det är ju i stort sett omöjligt att få ner elräkningen ändå eftersom elen är så extremt dyr. Som mest har vi haft en räkning på 5500kr.

Jag har även kört fast på vår uppfart med bilen ett antal gånger, säkert 10 st. Tur för mej att jag har världens snällaste granne på 87 år som har hjälpt att skotta loss mej alla gånger.

Så nu är våren mer än välkommen.


Vi har iallafall njutit lite av vintern. Här är vi ut på en längdskidtur. Minou tycker det är mysigt att åka bakom i pulkan.


Softpotatis

Jag har varit i skolan idag igen och Mathias har varit hemma med Minou. När jag kom hem så hade det skapats en liten enkel dockteater hemma. En gammal banankartong fick agera som dockteater scen. Minou var överförtjust och skrattade högt åt skådespeleriet och när dockrona lekte tittut. Jag kan bara dra på smilbanden och bli himla glad över att Minous pappa är så påhittig och gillar att leka så mycket med henne.

Samtidigt som jag är mammaledig så passar jag på att skaffa mej en vidareutbildning. Jag är sjuksköterska men vill specialisera mej inom ambulans. Utbildningen är på två år på halvfart. Det innebär att utbildningen inte är alltför betungande. Jag tycker det är smart att studera nu också med tanke på ekonomin. Eftersom jag hatar att vara fattig och var det under tre år under min grundutbildning och nu igen då jag är mammaledig. Att läsa under mammaledigheten innebär att jag förkortar ner tiden med minst ett år som jag behöver leva som en kyrkråtta.

Jag började "plugga" redan på BB. Eller kanske inte plugga men jag tog beslutet att hoppa på utbildningen då och blev anmäld till den.

Idag var jag i skolan hela dagen och kommer så vara det imorgon med. Jag hade stort besvär med att finna en barnvakt. Men det löste sej tillslut då Minous pappa Mathias bestämde sej för att vara hemma då han har en ond axel som behövde vila. Tror faktiskt inte han fått mask (latmask) som jag brukar skoja om att han får ibland.

Här är den nyblivna familjen på BB

Här ligger mitt risgryn och snusar i sin vagga

Varför leka med andra bebisar när den egna spegelbilden ändå är roligast?

Från början när jag hörde talas om bloggning så fylldes mitt huvud med frågetecken. Jag förstod inte vad vitsen var och framför allt inte varför någon skulle vilja läsa andras bloggar. Idag läser jag själv ett par tre bloggar, som jag följer regelbundet. Fast fortfarande så är jag inte nån inbiten bloggläsare.

Så nu sitter jag själv här och har precis startat min första blogg. Jag känner mig som ett blåbär i lingonskogen. Vilse och förvirrad. Jag vet inte riktigt vad min blogg kommer handla om, men jag känner ändå en lust av att få skriva. Jag vill skriva för att ha kvar som minne till mej själv som gammal, jag vill skriva som en dagbok att läsa för min dotter när hon är äldre och jag vill skriva för att ha det som mitt egna terapiarbete där jag kan fundera och reflektera över livets alla utmaningar.

Så därmed önskar jag mej själv lycka till och förklarar min blogg öppnad!