Nu har en liten sten som legat i min ryggsäck ramlat ut. Jag och en av mina vänner kom för ca två månader sedan i diskussion angående en sak. Jag tog ganska illa vid mej och blev ledsen av situationen. Efter det har jag avsiktligt inte hört av mej. Jag kände att jag behövde lite tid att tänka och fundera. Idag hade jag tänkt färdigt och ringde upp henne. Vi pratade om det som hänt och det känns super skönt. Jag kände också att jag faktiskt saknar henne. Annars hade jag bara försökt att inte tänka på henne coh situationen. Jag gjorde som strutsen och stoppade huvudet i sanden.
Nu ser jag mycket fram emot att träffa henne igen.

Då ljuset vänder åter lättar sinnet...