Nu är min praktik på förlossningen färdig. Jag lyckas alltid föra med mej ett visst lugn vart jag än kommer. TYVÄRR. Jag blir så ledsen för när jag jobbar så vill jag jobba och särskilt när jag har praktik så vill jag hinna med att lära mej så mycket som möjligt. Jag hade iallfall några lugna men lärorika dagar på förlossningen. Jag tycker det är en fantastisk bedrift som alla mammor genomgår. Att vi klarar av förlossningar är faktiskt och helt enorm.

Alla mammor är numera mina största idoler. Jag tror inte en kille kan förstå hur fruktansvärt ont det gör och vad vi kvinnor får genomlida. Jag är helt övertygad om att männen aldrig hade klarat det lika bra. Då hade utvecklingen med smärtlindring inom förlossningsvården varit mer utvecklad än den är idag...Garanterat!

Ta som exempel när det måste göras ett klipp. Fattar ni alla att man klipper upp ett snitt med en sax rätt upp i underlivet UTAN bedövning (Jag har själv varit med om det). Det förstod inte jag, innan min egen förlossning. Vore intressant att klippa i männens könsorgan med sax utan bedövning...

Fast trots all smärta är det en fantastisk upplevelse att få vara med när ett nytt liv kommer till världen. Att få se det lilla knytet ta sina första andetag i den kalla luften och fylla sina små lungor med skrik. Att få se båda föräldrarnas tacksamma, trötta men oerhört lyckliga leenden. Att jag har fått varit med om detta ser jag som ett privilegium. Nu ser jag bara fram emot att i framtiden få vara med om att förlösa under mitt arbete i ambulansen.

NI ALLA MAMMOR KOM IHÅG NI ÄR BÄST OCH STARKAST I HELA VÄRLDEN FÖR ERT FANTASTISKA ARBETA UNDER GRAVIDITET OCH FÖRLOSSNING!


Här ligger jag själv i plågornas näste och väntar på Minou...


En nykläckt liten fröken