Som man har längtat. De två senaste åren har vintrarna känts evighets långa. Men äntligen äntligen äntligen kan jag ana doften av våren. Idag såg jag det första riktiga vårtecknet, BLÅSIPPOR! Inatt blir det dags att ställa om klockan. Längre och ljusare kväller till oss gott folk. Tackar tackar.

Tanken var god. Jag ville ha en trevlig familjedag utomhus. Grilla korv i skogen och njuta av våren och varandra. Allt gick skapligt på ditvägen. Matte började dock frysa om händerna då han inte tog med några vantar.

Vi fick faktiskt eld ganska fort men att vänta på glöden verkade ta en evighet. Jag tröttnade och vi gjorde ett tappert försök att grilla korven över den nästan obefintliga glöden. Korvarna blev fisljumna. Minou hoppade i en vattenpöl med sina vanliga skor, blev dyngsur om fötterna och nu var de som isbitar. Hon vägrade dessutom vantar så fingrarna var också stelfrusna. Matte frös och skakade som ett asplöv. Jag försökte hålla det goda humöret uppe. Försökte trösta en ledsen och hungrig dotter som vägrade äta den fisljumna korven.

Själv kastade jag snabbt i mej två fisljumna korvar för att mätta den värsta hungern samtidigt som jag  packade ihop maten, tröstade Minou och försökte hålla Matte vid gott humör.


Glad familj innan helvetet bröt ut...