Vilket underbart väder det var idag trots att vintern numera börjar bli smärtsam och uttjatad. Jag planerade att ha en mysig eftermiddag med Minou på lekplatsen i statsparken. Jag hämtade henne hos hennes farfar.

Hon började vrålskrika när jag skulle klä på henne ytterkläderna. Hon vrålskrek när jag satte ner henne i bilbarnstolen så jag fick kämpa in i det sista för att få ner henne i den (hon är stark när hon sätter i sin stålfjäderstyrka). Hon vrålskrek hela bilfärden till statsparken. Hon vrålskrek medan jag plockade ut vagnen. Hon vrålskrek hela vagnfärden till lekplatsen. Hon vrålskrek de första 5 minutrarna i lekparken. Sen satt vi och lugnade ner oss en stund innan vi försiktigt kunde börja leka lite.

Hon njöt en stund när hon fick gunga och sen fick hon plötsligt syn på en man som hade långa mörkbruna dreds långt ner över stjärten, mörkt skägg och svarta glasögon. Plötsligt sträcker hon ut armen och pekar på mannen och säger apa. Apa upprepar hon sedan hela tiden medan jag skrattande för mej själv, snabbt bär iväg henne från hörbart avstånd samtidigt som jag innerligt hoppas att han inte hörde vad hon sa...

Efter en stunds lekande börjar hon vrålskrika igen och skriker hela vagnfärden tillbaka till bilen. Hon vrålskriker medan jag plockar in vagnen i bilen. Hon vrålskriker när jag pressar ner henne i bilbarnstolen och den första biten på väg hem innan hon utmattad somnar och hennes mamma njuter av tystnaden...

Minou var ute och njöt av solskenet och vårvärmen igår med sin pappa. Hon blev lite trött på tillbaka resan i pulkan...

Det var grymt mysigt att komma till dagis idag och hämta Minou. Alla barnen satt vid långbord i solskenet och åt mellanmål. Jag ryste av välbehag i hela kroppen och blev så stolt att min lilla lilla dotter satt där bland de andra kottarna. Hon är så stor och går på dagis nu min lilla tjej. Jag försöker ofta stanna några minuter extra när jag hämtar henne. Jag tycker det är skönt att få en inblick i hennes dagisvardag och få veta vad hon gör på dagarna och få chansen att lära känna hennes kompisar lite mer.

Tack Minou för att du är du...

Ibland saknar jag faktiskt tiden då Minou var liten och en bebis på riktigt. Jag saknar givetvis inte hennes ostrukturerade rutiner, ammningen, nattvakandet eller de tusen blöjbytena per dag.
Men jag saknar hennes hjälplöshet, litenhet, de första framstegen, bebsimyset när hon somnade lugnt och fridfullt på bröstet och givetvis den underbara bebisdoften.


Saknar min skalle-Per

Sov hos en kompis och hennes familj inatt. De bor på två rum och kök just nu under deras husrenovering. Storartat att det klarar av det så bra med två små gullungar. Så igår var vi tre vuxna och tre små blöjbarn där som skulle samsas och fungera ihop. Vi var lite oroliga inför nattningen och att ha tre små barn i samma rum som kanske skulle väcka varandra med skrik.

Men kors i taket alla barnen somnade bums vid nerläggning i sina sängar. Några timmar senare satt vi inne i en diskussion och höjde kanske våra röster lite för mycket (Inget bråk utan bara en livlig diskussion) och barnen vaknade allihopa.

Min lilla tös var helt hysterisk och vi flyttade ut henne till vardagsrummet. Jag försökte verkligen allt för att få henne lugn och tyst igen. Jag läste böcker, sjöng vaggvisor, gick omkring, samtalade, kramades.....Ingenting hjälpte. Hon var hysterisk. Tillslut var hon nog mest arg och bara skrek av ren trots och ilska. Jag försökte ignoerera henne och lät henne bara vara nybytt och torr i sin resesäng. Då skrek hon bajs rätt ut och jag ger mej tusan på att hon bajsade på sej av ren trots.

"Endast" två timmar senare med fyra andra klarvakna människor så somnade hon tillslut av utmattning (Lilla V hade sovit ganska fridfullt trots detta gapskrik i huset, hur han nu kunde det).

Hoppas detta var första och sista gången. Både mina mammaöron och mitt mammahjärta tog mycket stryk av detta....

Visst har vi kallt här hemma och temperaturen varierar kraftigt. Men att ta på sej "pälsmössan" är väll ändå att ta i lite....

Ibland är det väldigt svårt att nå upp till saker. Till lådorna, till bordskanten, till det mesta som är över någon meter högt. Kommer säkert brås på mamma och hennes dvärgväxt så framtiden i detta syfte ser inte vidare ljus ut...

De senaste två veckorna har vi övat och övat och övat att sitta på pottan. Vi gjorde det regelbundet en till två gånger om dagen (efter goda pottträningstips av annan bloggerska och mamma). Vi satt på pottan och läste böcker och Minou tyckte det var väldigt trevligt.

Men sen har jag tänkt om och istället så tränar vi på toaletten. Idag satte vi dit en liten ring och Minou sitter jättebra på den. Skönt att slippa tömma potta och sen vänja henne av med pottan och på med toaletten. Än så länge har inget kommit i pottan men på toaletten har vi lyckats få till nummer två ett par gånger....Jippiii!

Så numera sitter vi flera gånger om dagen med en bok i högsta hugg på toaletten. Hon får ofta vara naken och då är det lättare att känna igen tecken på eventulla kommande behov....

Ett privilegiumatt få titta på tv för mamma. Men mamma måste skicka massa viktiga mail och behöver få göra det ifred. Tur för mej för då får jag titta en stund på Bompa....

Du och jag mamma, Du och jag Minou....

Att varje morgon vakna med sin dotter. Ligga tätt intill henne, känna doften, borra in näsan i hennes mjuka kalufs. Det finns inget i världen som slår det. Jag skulle aldrig någonsin vilja vara utan det och för varje morgon som vi har tillsammans så njuter jag bara ännu mer. En dag i veckan sover jag ut och då tar Matte hand om henne. (Hur delar ni andra småbarnsföräldrar upp mornarna?) Men jag har svårt att ligga kvar och njuta av min sovmorgon. Att höra Minou leka och fara omkring gör att mitt mammahjärta fylls av längtan efter henne och jag brukar ofta tassa upp ganska tidigt.
För varje morgon och dag som jag och Minou är tillsammans känner jag att vi kommer varandra närmare. Vi njuter av varandras sällskap och varje stund ihop är unik och värdefull.

Det ska tydligen krävas en ettåring för att lära storkusinen på två år att börja prata. (Mio växer upp i ett två och ett halvt språkigt hem, ja jag kan inte säga tre eftersom engelskan är thaiengelska vilket innebär typ bebisspråkengelska) Detta försenar naturligvis hans språkutvekling. Men idag har Minou varit där och lärt honom några nya ord. Ordet mer eftersom hon sitter och skriker mer efter varje tugga som stoppas in i hennes mun. Och ordet bajs eftersom hon börjat berätta för mej och övriga i omgivningen varje gång hon har bajsat...

Äkta morgonfrilla

Liten blir stor. Mamma hinner knappt med i svängarna. Januari har verkligen varit en mor och dotter månad. Vi har levt i symbios nästan dygnet runt. Endast några timmar på kvällen när Minou har lagt sej har vi varit ifrån varandra mer än tre meter. Då jag sitter i soffan och hon ligger snusandes i spjälsängen två trappor upp.
De flesta nätter har hon kommit över till min säng på natten och vi har sovit tätt tätt intill varandra. Minou gillar nämligen att använda sin mamma som madrass eller huvudkudde. Själv tycker jag det brukar bli lite smått obehagligt att ha hennes huvud placerat på mitt huvud samt en kloande katt mellan benen. Ja det låter kanske lite snuskigt men han sover alltd under mitt täcke ihop krupen som en liten boll .För mej gäller det att hålla fötterna så stilla som möjligt. Minsta rörelse brukar resultera i en kattattack med sönderrivna, onda tår.

Men nu har liten blivit så stor att hon börjat på dagis. Hon sitter där stolt och duktig med skeden i högsta hugg med de andra barnen runt matbordet. Mamman sitter själv någon meter därifrån och bara beundrar sin söta dotter och myser av stolthet.
Liten har också blivit så stor att hon genomfört sitt första gymnastikpass. En gång i veckan har alla barnen på dagis gymnastik. Denna vecka hade de hinderbana. Väldigt roligt tyckte liten som for omkring som en tetting i gympahallen och mamma sprang efter.... 
 

Vart har dans och musikgenerna kommit ifrån? Inte från Minous kraxande mor iallafall. Hon ska vara glad att hon har en musikalisk far. På julafton blev hon uppbjuden till dans av storkusinen och sedan höll de en "underbar" pianokonsert för hela familjen.

Två helt underbara prinsessor!