En dag i vecka 33 skulle jag åka till mina kusiner i Karlskoga på kalas. Bebisen i magen sparkade febrilt hela tiden så jag fick sitta och trycka ner de sparkande benen under revbenen med min hand. När jag kom ut på motorvägen så upphärde plötsligt sparkarna och jag fick akuta smärtor i magen istället.

Jag körde in till kanten av motorvägen och ringde panikartat, tjutande till Matte. -Ring ambulans skrek han men jag var tvungen att övertalas till att göra det. Tillslut ringde jag motvilligt till SOS. Men jag ångrade mej mitt i samtalet och sa att jag inte längre ville ha nån ambulans. Jag var ju inte direkt sugen på att mina kollegor skulle komma och hämta mej. Jag ringde Matte igen. Men han propsade fortfarande på att jag skulle åka ambulans och sa att han aldrig skulle förlåta mej om det hände vår bebis någonting.
Jag ringde upp SOS igen och sa att jag ville ha en ambulans iallafall. Blinkande med blåsljus dök den snart upp  brevid mej på motorvägen. Tre av mina kollegor kom räddande till min undsättning:)

Väl på sjukhuset blev jag undersökt och de försökte utreda vad mina magsmärtor berodde på. Enligt mej så kom de absolut ifrån livmodern och berodde helt klart på någonting med bebisen. Njuren uteslöt jag helt eftersom då har man ont i ryggen och det visste jag för det hade jag läst och jag var faktiskt själv sjuksköterska:):)

Jo så då bestämde de sej för att jag troligtvis snart skulle föda. Men ingen bebis kom och till slut så fastslogs det att det iallafall var ifrån min njure problemen härörde. Njuren var avstasad av någon anledning och svullen och kunde inte tömma sej på urin. Därmed fick jag känna mej besegrad...:(

Nu vet jag vad det är som stasade av min urinledare, en njursten nästan 1 cm i diameter.
Imorgon ska stenen operaras bort genom tryckvågsbehandling.

Ush fy och blä nu får jag själv prova på att vara patient...