Så tog jag mej dit tillslut. Dit där jag gång på gång hittat på anledningar att inte åka. 2,5 år sen senaste besöket. Men nu är det gjort för den här gången men jag måste tyvärr dit snart igen. Nu ska den med baske snart bli färdig....Min tatuering.

Fast jag måste erkänna att idag gjorde det inte lika ont som sist, då för 2,5år sedan. Men det är absolut inte skönt och ibland måste jag bita mej i fingrarna för att inte skrika högt. Nu sitter jag här hemma i soffan med värk från vaden som sträcker sej upp emot låret. Tankarna på blodförgiftning har farit genom hudvudet. Jag har redan en uppdiktad plan hur jag ska gå tillväga när symtomen kommer på allvar och vad jag ska säga till både Matte och SOS. Hur jag ska be Matte räkna andnigsfrekvensen och pulsen. Den stigande andningsfrekvensen som är ett av de tidigaste tecknen på blodförgiftning.

Nej nu får jag sluta och vara hypokondrisk och gå och duscha istället och känna smärtan när jag drar bort tejpen från huden.....


Nu är färgläggningen påbörjad