Jämt när jag inte är med min dotter så saknar jag henne. Jag får ofta dåligt samvete över att jag lämnar bort henne även om hon bara är hemma med sin pappa. Men tänker jag rationellt på det hela så vet jag att hon har det bra och att det bara är nyttigt för henne att inte tillbringa all sin tid med mej. Men det är konstigt att man kan sakna en sån liten varelse så fort. Jag tänker och saknar hennes runda kinder, gulliga haka, nakna bebisstjärt, knubbiga lår, ljuvliga doft, fjuniga skalle, hennes fäktande armar, mjuka mun, blåa ögon och till och med hennes tjutande skrik. För hon är faktiskt bedårande söt även när hon skriker för full hals (oftast iallafall).

Innan jag blev mamma hade jag ingen aning om att jag skulle kunna ha dessa känslor för en annan människa. Det är på ett helt anat plan än de känslor jag upplevt tidigare. Ibland jobbigt faktiskt eftersom hon upptar min tanke verksamhet mestadels av dygnet. Men oftast är känslorna helt underbara att ha och att veta att jag och Minou kommer att leva resten av våra liv ihop gör mej saligt lycklig.