Som jag berättat tidigare så har jag efter min förlossning mått dåligt från och till. Vårt förhållande har ibland varit väldigt komplicerat och problematiskt. Det har givetvis varit den största orsaken till att jag mått dåligt. Trots det har vi tuffat på och det har allteftersom ljusnat mer och mer. Vi har kommit in i rollerna som småbarnsföräldrar och hittat ett flyt i vardgaen som passar oss ganska bra. Alla säger ju att det första året är det tuffaste och det kan jag också skriva under med all rätt.

Jag har alltid varit en väldigt stark person men det tappade jag plötsligt bort. Att inte vara den där starka människan som jag var van vid satte också sina spår och bara det har varit jobbigt att hantera. Men jag har sakta men säkert kämpat mej tillbaka till mej själv igen och nu börjar gamla starka, glada Jenny ta ny form. Den största orsaken till det är alla mina underbara vänner som lyssnat outtröttligt på mej när jag varit nere.
Men även inom mej själv har jag byggt upp en styrka igen. Små saker som att ha förmågan att kunna träna igen efter en lång graviditet och utdragen förlossning gav mej ny energi. Att tänka och berabeta många frågor i mitt eget huvud och försöka sätta upp begränsningar och egna prioriteringar har också hjälpt mej.

Jag har slutat att ta åt mej lika mycket av vad människor i min omgivning tycker och tänker eller agerar. Det är deras problem och inte mitt.

Jag har även läst en del litteratur som hjälp mej lite på vägen.

Nu känner jag mej starkare än jag gjort på ett och ett halvt år och det är så extremt skönt. Jag vet att mitt liv kommer att bli ett roligt och bra liv vad som än händer. Jag vet också att jag värdesätter min familj och mina vänner väldigt högt.
Jag trivs med mej själv igen och jag hoppas det smittar av sej på min omgivning.

Givetvis kommer inte alla dagar att vara solskensdagar men betydligt fler dagar än jag har haft tidigare.

Tack Jenny för att du kämpat dej tillbaka så här långt!