PS-utbildningen förra veckan var grymt lärorik. PS = Prehospital sjukvårdsledning. Dvs ett koncept för hur vi ska agera när vi anländer först tillen skadeplats exempelvis trafikolycka.

Vi fick variera att öva på de olika rollerna sjukvårdsledare kontra medicinskt anvarig och vi sattes in i en rad olika scenarier. Där skulle vi strukturera upp arbetet på skadeplatsen och hålla kontakt med alla andra berörda enheter och samordna alla behövliga resurser.

Vi övade även på losstagning ur bil och andra enklare moment som att ta av en person en motorcykelhjälm och samtidigt stabilisera nacke och rygg.

Så här såg lite av vårt arbete ut...

Denna helg har som vanligt varit ganska fullspäckad. Jag jobbade som vanligt ett dygn på ambulansen och denna helg var jag stationerad till stationen i Askersund. Det är oftast en mycket lugnare station med färre körningar och det kan vara ett skönt avbrott ibland. Vi had ändå några körningar och de man har tar alltid längre tid eftersom körsträckan in till Örebro är så mycket längre. Varje körning tar mellan 2-3 timmar. Vi hade dock flytet att få sova nattetid när vi hade sovjouren vilket en småbarnsmamma uppskattar stort.
Vi avslutade lördagen med en trafikolycka där två bilar frontalkrockat. En liten hund var involverad som jag också fick undersöka men han verkade ha klarat sej bra utan några skador. I slutändan gick det bra för alla inblandade.

Igår kväll spelade både Matte och jag poker på pokerklubben som vi träffades på när vi blev kära i varandra.Minou njöt hos sin farfar.

Idag har jag nästan stressat sönder mej. Jag är grymt stressad över min skola. Jag som aldrig brukar vara lat har den senaste tiden verkligen inte haft varken lust eller ork för något skolarbete. Allt hänger nu över mej som ett mörkt läskigt moln. Idag hann verkligheten ikapp mej och jag insåg att jag faktiskt måste rycka upp mej och sätta lte fart. Jag besökte en annan ambulansstation och genomförde intervjuer till min D-uppsats samt lånade hem en katatrsofmedicinbok av en kompis. Så imorgon blir det åka av bland böckernas vita blad och datorns svarta tangenter. Jag ser verkligen fram emot det....

Vilket dygn jag har haft. Det har varit både väldigt roligt, lärorikt och jobbigt. Första timmarna på jobbet inleddes av lugnets harmoni. Men sen körde det igång på kvällen och fortsatte hela natten ända till klockan sex på morgonen. Jag och min kollega hann inte mer än lämna en patient (om ens det) innan vi drogs på en ny körning. Det gick verkligen i ett. Men det är nästan bättre att det gör det, än att man hinner landa i sängen och smaka på sömnens sötma.

Vi åkte på trafikolycka, medvetslösa patienter, "överförfriskade" personer till dem med allvarliga hjärtproblem med svåra andningsproblem som följd.

Denna kollega som jag arbetade ihop med har jag aldrig arbetat tillsammans med tidigare. Det är en undersköterska som jobbat på ambulansen i många år men ändå tycker att han har världens bästa jobb och är mycket engagerad och seriös. Vi fungerade klockrent tillsammns och arbetade som ett team hela passet. För det är faktiskt en svårighet i detta jobb. Man arbetar så nära en annan människa och ställs i många nya och svåra situationer och då ska det bara fungera. Det är inte alla som det fungerar lika bra med och man har olika arbetssätt.

När man sen arbetar ihop med någon som det fungerar extra bra med och det känns som man arbetat tillsammans i flera år så är det grymt skönt. Vi var båda trötta i perioder men ingen gnällde utan vi bara fortsatte och gjorde vårt bästa.

Flera gånger ute hos patient eller på skadeplats behövde vi inte ens prata med varandra utan vi visste båda vad den andre gjorde och kunde fokusera på sin uppgift.

Jag analyserar alltid varje patient efteråt och tänker igenom vad som gick bra och vad som gick mindre bra, om det är något jag ska tänka på lite extra till nästa gång eller göra annorlunda. Efter detta pass så kan jag med stolthet säga att jag inte vill ändra på något vi gjorde utan är väldigt glad över våra beslut och åtgärder. Med en bra kollega blir man själv trygg och tar lättare de bästa besluten...

TACK för kanon teamwork!

Så här har jag det på jobbet. Idag är det en lugn kväll. Jag blir lite rastlös men så är det att jobba på ambulansen. Ena dagen kör man i ett och nästa så är det mycket väntan och ett lugn. Men kvällens sammandrabbningar har nog inte börjat än eftersom klockan inte är värst mycket. Men det är lördagkväll och jag är på nattbilen vilket brukar resultera i en hel del arbete.

Så här bor jag inatt på jourrummet

Jag är på jobbet. Det är väldigt lugnt. Kanske lugnet innan stormen. Jag försöker utnyttja tiden och göra lite nyttigheter med skolarbete och diverse arbetsuppgifter som jag annars inte har hunnit med. Jag är verkligen sugen på att jobba och hoppas det blir ett spännande och givande arbetspass där jag får använda mina sjuksköterskekunskaper ordentligt.

KRAM

Jag jobbade ett pass på ambulansen i helgen. Det var superskönt och roligt. Jag har jobbat typ ingenting i januari så jag hade verkligen saknat mitt jobb.
Men det var en riktig rivstart mest pga detta väder som framkallar glashala gator och skridskobana till underlag. Patienttillströmmningen till den ortopediska enheten slog alal rekord. Jag har nästan svårt att förstå att såmånga människor i vår stad kan skada sej så mycket under ett och samma dygn. Ortoped akuten hade över hundra patienter och de flesta av dem hade någon typ av fraktur. Det var allt från armfrakurer, avbrutna revben, gamla med avslaget höftben till fötter som pekade i 90 graders vinkel.

Jag hade min andra fotfraktur som jag reponerade. Denna gång kände jag mej mycket tryggare med tillvägagångssättet och min egen kunskap. Det är fantastiskt att man faktiskt både ser, hör och känner hur benet faller på plats och foten kommer i bra vinkel igen. Men man måste verkligen ta i. Jag tog stöd med min fot mot bårsläden och min kollega höll emot runt patientens knä. Med spjärn mot bårsläden drog jag foten nästan allt vad jag orkade rätt ut, höll kvar en kort stund och sen förde jag tillbaka foten i rätt läge. Klick och sen var foten på plats igen.

Väl inne på akuten gillar jag att följa upp mina patienter och det är alltid mycket lärorikt. Därför tittade jag på röntgen bilderna efteråt för att se vilka ben som var av och hur det såg ut efter min reponering.

Lugn kväll hemma i soffan. Njuter av lugnet!

Jag tog häromdagen hand om en patient som hade brutit ena foten. Den pekade 90 grader åt höger. Den var helt av och det var nästan så benpiporna stack ut genom huden. Jag arbetade ihop med en rutinerad och van kollega. Vi smärtlindrade och förberedde med en vaccumkudde som vi skulle stabilisera foten med efter reponeringen. Det sjuka är att patienten inte alls hade nämnvärt ont utan tyckte bara det stack lite i foten ungefär som att den sov.

Min kollega frågade mej om jag ville reponera (dvs dra rätt foten till ett så normalt läge som möjligt) eller om han skulle göra det. Jag tänkte en sekund och sa sedan att jag ville dra rätt foten. Jag har endast reponerat några handleder förut såvisst kändes det lite nervöst.

Så kollegan höll ett stadigt tag om benet och jag drog i foten rakt neråt och sedan i rätt position. Klick sa det och jag både kände och såg hur foten blev rak igen. Åhh vad bra det kändes efteråt att jag hade lyckats bra. Det var verkligen lärorikt att få reponera själv för att få den egna känslan när man drar och får foten till sitt ursprungsläge igen.

Nu blev den dagen fulländad i mitt arbete. För det ger mej verkligen massa när jag får möjlighet att utveckla och öva på mina kunskaper i praktiken.


Härligt!

Jag har jobbat mycket i helgen. Jag var sjukt laddad och sugen att jobba. Det är så skönt att ha den känslan. Att jag har i mitt tankesätt att varje nytt möte är unikt. Ibland kan man självklart sucka lite eller vara väldigt trött när man måste gå upp på natten och jobba. Man är inte mer än människa. Även om jag stundvis var extremt trött så hade jag ändå motivationen där hela tiden oavsett hur sjuk eller icke sjuk patienten va.
Under lördag eftermiddag, kväll hade vi många körningar och alla bilar var i rull inklusive beredskapen. Det var riktigt roligt för jag älskar att det ibland är mycket att göra och man håller lågan igång. Så har jag alltid varit oavsett om jag arbetat på en annan avdelning, restaurang eller plockjobb i butik.
Men nu ligger jag och slappar i soffan och tittar på Filip och Fredrik....SKÖNT!

När jag låg på BB fck jag ett samtal från studievägledaren på universitetet. Jag hade kommit in på en kurs och den hade startat för bara en vecka sedan. Ville jag ha platsen? Nyförlöst och lyckliga tackade jag ja men undrade samtidigt vad har jag nu gett mej in på.
Men några veckor senare stod jag där på universitetet med barnvagnen och en litet knodd. Mina kurskamrater har fått träffa Minou från att hon bara var några veckor gammal tills nu.
Igår var hon med mej igen några timmar. Men hon skötte sej exemplariskt. Somnade i bilen dit. Fortsatte sova vid överflyttning tillvagnen. Sov ca 1,5 timme i vagnen utanför seminariesalen. Vaknade precis när seminariet var färdigt och det var dags för lunch...

Puhh hennes mamma andades ut det hade lyckats ännu en gång. Tack underbara unge!

En glad mamma på väg ifrån universitetet med sin lillhöna...

Jag brukar fundera på vad som är så roligt med att vara just sjuksköterska. För jag tycker verkligen det är ett stimulerande och givande arbete. Jag tror att det framförallt är mötet med människor som jag uppskattar mest. Att jobba ett pass på ambulansen innebär ett antal unika möten. Jag får träffa så många olika personligheter. Många patienter stöter man på flera gånger.

Jag hämtade nyligen en kvinna som jag hämtat flera gånger tidigare. Hon lider av en psykisk sjukdom och är väldigt sjukhussökande. Ringer inte hon efter ambulansen själv så finner hon ofta anledning att få personalen att göra det åt henne. Även om de inte tycker att hon behöver åka in och kanske inte tar hennes besvär på allvar eftersom det aldrig visar sej vara några när hon sen kommer till sjukhuset. Men man vill ju tro på patienterna och allt de säger och upplever.

Precis som i sagan om vargen och fåraherden. Han ropar att vargen kommer, vargen komme,r men den kommer inte. När den tillslut kommer och han åter ropar att vargen kommer, vargen kommer så är det ingen som tror honom.

Den dagen en sådan patient verkligen blir sjuk och kanske drabbas utav en hjärtinfarkt så är det ingen som tro på dem längre. Givetvis åkte patienten med till sjukhuset för undersökning.
Men det blir i längden ganska resurskrävande och det finns faktiskt inte hur många ambulanser som helst och risken kan ju bli att någon som verkligen behöver en ambulans inte kommer att få en i tid...

Men alla dessa människor som man möter i alla möjliga olika situationer stärker mej som människa och i rollen som sjuksköterska. Även om det ibland är tråkiga och tragiska öden, som att försöka göra återupplivning som inte lyckas och man måste berätta det för de anhöriga, så ger det mej någonting. Jag vill i en sådan situation göra saker och ting så bra och varmt som det bara går. Jag är gärna där och tröstar och ger en kram men även på ett bra sätt ordnar med praktiska göromål omkring situationen.

Självklart snurrar ibland tankarna efter sådanna möten och händelser. Men jag tycker inte det är något fel i att reflektera och tänka på det. Inte så att jag gräver ner mej men att ägna familjen en extra tanke och att själv bli berörd tycker jag är mänskligt.

Och jag är en människa med mycket känslor...

AMLS (Advanced medical life support) kursens första dag är nu genomförd. Det har varit skitskoj. Teoriföreläsningar blandat med praktiska övningsscenarier har blandats hela dagen. En lång dag som började 8 imorse och slutade nästan klockan 18.

Kursen går ut på att på ett strukturerat och systematiskt arbetssätt identifiera livshotande, potentiellt livshotande eller stabilt tillstånd hos patienten. Genom att arbeta utifrån en systematisk struktur så ska det bli lättare att identifiera den svårt sjuke patienten för att snabbt kunna sätta in adekvata åtgärder.

Men detta arbetssätt identifierar även den icka svårt sjuke patienten, men får alltid med alla delar som är väsentliga. Det är roligt men nervöst med patientscenarierna. Jag är alltid så prestationsfokuserad och blir nervös innan övningen sätter igång. När jag väl är inne i det så brukar det gå bättre.

Det går till så att jag får en kort beskrivning av en patient som jag sedan får möta inne i ett rum. Patienten spelas utav en auktör som är en annan kollega till mej. Utifrån mina undersökningar och kliniska bedömning, anamnes och vitalparametrar ska jag sedan skapa en uppfattning om patientens tillstånd och sätta in relavanta årgärder. Exempelvis att ge ett läkemedel, understödja patientens andning eller hänga dropp.

Det kan låta enkelt men det är det verkligen inte. Huvudet snurrar av alla möjliga tänkabara diagnoser och diffrentialdiagnoser. Men genom att arbeta systematiskt så kommer man förhoppningsvis tillslut fram till ett troligt tillstånd (diagnos) som man sedan arbetar efter.

Precis som det fungerar i verkligheten men det är ändå roligt och extremt lärorikt att att få öva på icke riktiga patienter. Där man har möjllighet till diskussion och reflektion av sitt tillvägagångssätt.

Imorgon väntar skriftlig och praktisk eximination.....

Måste bara lägga upp bilder på ambulansen som plötsligt en dag stod parkerad i garaget vid akuten. Den var den största ambulansen jag någonsin beskådat. Sjukt stor. Den var så stor så den kunde inte åka ut vanliga vägen för den kom inte under bron mellan två av sjukhusbyggnaderna. Istället fick den snällt backa ut samma väg den kom ifrån...


Jag var bara tvungen att kika in i ambulansen. Först var den låst men jag hängde i dess närhet tills ambulanspersonlaen dök upp och då passade jag på att slinka in för en glutt...

Anselansen kallade min syster ambulansen när hon var liten och inte kunde tala rent. Nu ska jag göra mej iordning och åka iväg för att dygns jobb på ambulansen. Tråkigt att lämna norpan men roligt att jobba. Det är en underbar känsla eller underbart att inte ha en viss känsla som man normalt brukar ha inför att åka till sitt arbete. Känslan vemod. Det är väldigt sällan jag känner så inför att åka till jobbet. Jag hoppas jag kan fortsätta ha den känslan för mitt jobb, för alltid. Att den känslan sällan infinner sej måste betyda att jag hittat ett yrke som jag trivs med på riktigt och därför kommer jag jobba hårt för att lyckas få ett fast jobb där såsmåningom.

Ha en skön söndag.

Kvällens tvtips blir absolut Vem kan slå Filip och Fredrik på kanal 5. Det går tyvärr samtidigt som Ensam mamma söker på kanal 3. Klockan 20.00. Ena får spelas in eller tittas på i efterhand på någon av play kanalerna.

KRAM

Idag var jag på min första praktikdag på narkosen i Lindesberg. Min handledare var nog den bästa man kan tänka sej. Lugn, pedagogisk och trygg i sej själv. Personer som är trygga i sej själv och sitt arbete kan lättare släppa den egna kontrollen och låta andra agera och öva. Jag var med vid fyra sövningar. Alla var olika varandra vilket var väldigt uppskattat av mej.

Första patienten höll jag fria luftvägar med mask under hela operationen. Jag som har små händer och än så länge ingen bra teknik fick det kämpigt. Jag måste hålla masken med båda händerna vilket innebär att jag inte kan vila med någon hand. Men jag bet ihop och häll mina luftvägar och min mask operationen igenom. Imorgon förväntar jag mej grym träningsvärk.

Operation två gjordes i lokalbedövning med lätt sedering vilket innnebar att patienten hade egen fri luftväg.

Operation tre genomfördes och vi hade fria luftvägar med larynxmask. Det var den första larynxmasken jag har satt och det var relativt enkelt. (Det är en "kudde" som träs ner i halsen och håller fria luftvägar). Hoppas på att få träna mera på larynxmask handhavandet.

Sista patienten intuberades och jag fick göra min första intubation. (En tub först ner i luftstrupen) Mycket, mycket roligt och lärorikt. Upptäckte att jag var lite för mjuk och snäll på handen och även här måste man våga ta i lite. Åhh nu är jag så pepp på att intubera mera.

Imorgon väntar en ny dag på anestesin i Lindesberg!

Tack min underbara handledare för ett exemplariskt handledande.



Skitsnygg gröngörling!

Igår när jag och kollegan var på utryckning till en patient så small det plötsligt till. Jag sa nu fick vi punktering. Vi stannade och gick ut och kontrollerade alla däcken. De var allihopa intakta. Kollegan böjer sej sen ner och kollar under bilen och ser då att något har rasat ner....typ ljuddämpare (jag är inte så kunnig på mototrer).

Vi hade haft en eskort en den sista biten och därför hoppade jag snabbt in i den bilen med akututrustningen och åkte till patienten. Kollegan larmade dit en ny ambulans och ringde bärgare. Allt gick bra med patienten och jag kunde så småningom åka tillbaka till kollegan och den trasiga ambulansen. Tillsammans stod vi där mitt ute i ingenstans mitt i natten och väntade. Jag fick lite lust att berätta några spökhistorier men lät bli. Egentligen kanske mest för min egen skull. Ibland har jag en tendens att bli lite harig...

Tillslut dök bärgaren upp och jag fick vara med och bärga en bil för första gången. Eller jag gjorde inte så mycket...satt en sväng i ambulansen och styrde och var beredd med bromsen när den bärgades upp på flaket. Annars stod jag mest och lös med ficklampan och frös...

Nu är min praktik på förlossningen färdig. Jag lyckas alltid föra med mej ett visst lugn vart jag än kommer. TYVÄRR. Jag blir så ledsen för när jag jobbar så vill jag jobba och särskilt när jag har praktik så vill jag hinna med att lära mej så mycket som möjligt. Jag hade iallfall några lugna men lärorika dagar på förlossningen. Jag tycker det är en fantastisk bedrift som alla mammor genomgår. Att vi klarar av förlossningar är faktiskt och helt enorm.

Alla mammor är numera mina största idoler. Jag tror inte en kille kan förstå hur fruktansvärt ont det gör och vad vi kvinnor får genomlida. Jag är helt övertygad om att männen aldrig hade klarat det lika bra. Då hade utvecklingen med smärtlindring inom förlossningsvården varit mer utvecklad än den är idag...Garanterat!

Ta som exempel när det måste göras ett klipp. Fattar ni alla att man klipper upp ett snitt med en sax rätt upp i underlivet UTAN bedövning (Jag har själv varit med om det). Det förstod inte jag, innan min egen förlossning. Vore intressant att klippa i männens könsorgan med sax utan bedövning...

Fast trots all smärta är det en fantastisk upplevelse att få vara med när ett nytt liv kommer till världen. Att få se det lilla knytet ta sina första andetag i den kalla luften och fylla sina små lungor med skrik. Att få se båda föräldrarnas tacksamma, trötta men oerhört lyckliga leenden. Att jag har fått varit med om detta ser jag som ett privilegium. Nu ser jag bara fram emot att i framtiden få vara med om att förlösa under mitt arbete i ambulansen.

NI ALLA MAMMOR KOM IHÅG NI ÄR BÄST OCH STARKAST I HELA VÄRLDEN FÖR ERT FANTASTISKA ARBETA UNDER GRAVIDITET OCH FÖRLOSSNING!


Här ligger jag själv i plågornas näste och väntar på Minou...


En nykläckt liten fröken

Haft en rolig dag på amulansen 912. Jag har jobbat med min underbara Heimer. Snart pensionär och ont i hela kroppen. Vårt ständiga "bråk" handlar om ergonomi. Han lyfter som en kratta. Tänker aldrig på lyfttekniker eller våra stackars kroppar. Jag skäller och han skakar av det som en rugganka. Efter lyften klagar han att han har ont både här och där. Han kräver massage av sina ömma axlar och jag tvingas stå där och knåda. Men gubben fattar ändå inte att han måste ändra arbetsteknik vid patientförflyttningarna.

Morr! hur ska man lära gamla hundar att sitta?